“Han gick upp på berget och kallade till sig några som han själv utsåg; och de kommo till honom. Så förordnade han tolv, som skulle följa honom och som han ville sända ut till att predika.”
Kapitlet bygger på Markusevangeliet 3:13-19; Lukasevangeliet 6:12-16.VP 284.1

Det var på bergssluttningen, inte något från Gennesarets Sjö i de skyddande trädens skugga, som Jesus utvalde tolv av sina medarbetare till att vara apostlar och där höll han också sin bergspredikan. Fälten och bergssluttningarna var Jesu älsklingstillhåll. Många av hans predikningar hölls under bar himmel. Han undervisade hellre där än i templet eller synagogorna. Ingen synagoga kunde för övrigt rymma de folkskaror som följde honom. Detta var emellertid inte orsaken till att han talade ute i det fria. Jesus älskade naturen. För honom var varje stilla, enslig plats ett heligt tempel.VP 284.2

Det var under träden i Eden som jordens första bebyggare valde att tillbedja. Där hade Kristus samtalat med människosläktets fader. Då våra första föräldrar utvisades ur paradiset, var det alltjämt på fälten och i skogarna som de tillbad. Där kom Kristus till dem med sin nåds evangelium. Det var Kristus som samtalade med Abraham under ekarna i Mamre, med Isak då han gick ut i naturen för att tillbedja på kvällen, med Jakob på bergssluttningen vid Betel, med Moses ute i bergen vid Midjan och med den unge David där han vaktade sina hjordar. Det var efter Kristi anvisning som hebréerna under femton århundraden hade lämnat sina hem en vecka varje år, och uppehållit sig i lövhyddor gjorda av kvistar av palmer och grenar av lummiga träd och av pilträd. (3 Mos. 23:40.)VP 284.3

När Jesus ville undervisa sina medarbetare, drog han sig helst tillbaka från den larmande staden och ut till stillheten i naturen och på bergen, där förhållandena mera överensstämde med det som han ville lära dem om självförsakelse. Och i sin verksamhet tyckte han om att samla folket omkring sig under den blå himlen, på en gräsbevuxen bergssluttning eller på stranden nere vid sjön. Omgiven av vad hans egna händer hade skapat kunde han här leda sina åhörares tankar bort från det konstlade till det naturliga. Tillväxten och utvecklingen i naturen uppenbarade hans rikes principer. När människorna lyfte sina blickar till Guds berg och såg hans händers verk, kunde de tillägna sig värdefull undervisning om gudomlig sanning. Vad de såg i naturen skulle påminna dem om det som Jesus hade sagt. Så skulle det vara med alla som går ut i naturen med Jesus i sina tankar. De skulle känna sig omgivna av ett heligt inflytande. Saker som de ser i naturen, kommer att påminna dem om Jesu liknelser och hans undervisning. Genom samvaron med Gud ute i naturen upplyfts sinnet och finner vila.VP 285.1

Det första steget för att organisera den församling som efter Jesu himmelsfärd skulle bli hans representant på jorden, skulle nu tas. Ingen dyrbar helgedom stod till deras förfogande. Men Frälsaren förde sina medarbetare till en enslig plats som han älskade. Och i deras sinnen skulle den dagens upplevelser alltid vara förknippade med skönheten hos berg, dal och sjö.VP 285.2

Jesus hade dragit medarbetare till sig för att sända dem ut som vittnen för honom. De skulle förkunna för världen vad de hade sett och hört av honom. Deras uppdrag var det betydelsefullaste som någonsin getts åt människor. Det var bara Jesu eget ämbete som var högre än deras. De skulle vara Guds medarbetare för att föra frälsningen till världen. Liksom de tolv stammarnas ursprungliga huvudmän i Gamla Testamentet står som representanter för Israel, så skulle de tolv apostlarna stå som representanter för den evangeliska församlingen.VP 285.3

Frälsaren kände de mäns karaktär som han utvalde. Alla deras svagheter och alla deras misstag hade han genomskådat. Han kände de prövningar som de måste genomgå och det ansvar som skulle vila på dem, därför hyste han den ömmaste medkänsla med dessa utvalda. Ensam på berget nära Galileiska Sjön tillbringade han hela natten i bön för dem, medan de sov vid bergets fot. Vid solens första strålar sammankallade han dem åter. Han hade något av största vikt att meddela dem.VP 285.4

Dessa medarbetare hade under en tid samarbetat med Jesus i aktiv verksamhet. Johannes, Jakob, Andreas och Petrus hade tillsammans med Filippus, Natanael och Matteus varit mer nära knutna till honom än de andra. De hade bevittnat flera av hans underverk. Petrus, Jakob och Johannes stod i ett ändå närmare förhållande till honom. De var nästan ständigt i hans sällskap, såg hans underverk och hörde hans undervisning. Johannes slöt sig till Jesus med än större tillgivenhet. Han blev känd som den som Jesus älskade. Frälsaren älskade dem alla, men Johannes hade det mest mottagliga sinnet. Han var yngre än de andra, och med mer av ett barns tillit öppnade han sitt sinne för Jesus. På så sätt korn han att känna större samhörighet med Jesus och genom honom förmedlade Frälsaren sin djupaste andliga undervisning till sitt folk.VP 286.1

I spetsen för en av de grupper som apostlarna indelades i, står Filippus’ namn. Han var den förste efterföljare till vilken Jesus riktade den direkta uppmaningen: “Följ mig!” Filippus var från Betsaida, Andreas’ och Petrus’ stad. Han hade hört Johannes Döparens undervisning och hört honom säga att Jesus var Guds lamm. Filippus sökte uppriktigt efter sanningen, men han hade svårt att tro. Trots att han hade slutit sig till Jesus, visar hans ord om honom till Natanael, att han inte var fullständigt överbevisad om Jesu gudom. Även om rösten fån himmelen hade förklarat Jesus som Guds Son, betraktade Filippus honom som: “Jesus, Josefs son, från Nasaret.” — Joh. 1:45. Också vid det tillfälle då de fem tusen blev mättade, korn Filippus’ brist på tro i förgrunden. Det var för att prova honom som Jesus frågade: “Varifrån skola vi köpa bröd, så att dessa få äta?” Filippus’ svar gav uttryck för misstro: “Bröd för två hundra silverpenningar voro icke nog, för att var och en skulle få ett litet stycke.” — Joh. 6:5, 7. Jesus blev bedrövad. Trots att Filippus hade sett hans gärningar och känt hans kraft, trodde han ändå inte. Då grekerna frågade Filippus om Jesus, tog han inte tillfället att föra dem direkt till Frälsaren utan gick och berättade det för Andreas. Och åter, under de sista timmarna före korsfästelsen, kom Filippus’ ord att försvaga tron. Då Tomas sade till Jesus: “Herre, vi veta icke, vart du går; huru kunna vi då veta vägen?” svarade Frälsaren: “Jag är vägen och sanningen och livet . . . Haden I känt mig, så haden I ock känt min Fader.” Från Filippus kom otrons svar: “Herre, låt oss se Fadern, så hava vi nog.” — Joh. 14:5-8. Så svag i tron var denne medarbetare alltjämt, fastän han i tre år hade varit tillsammans med Jesus.VP 286.2

För människans skull

Trodde på osynliga realiteter