Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Vändpunkten - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kvinnan vid brunnen

    På sin väg till Galiléen gick Jesus genom Samarien. Vid middagstiden nådde han den vackra Sikemsdalen. Där denna dal öppnar sig ligger Jakobs brunn. Trött av vandringen satte sig Jesus ned för att vila medan hans apostlar gick för att köpa mat.
    Kapitlet bygger på Johannesevangeliet 4:1-42.
    VP 171.1

    Judarna och samariterna var bittra fiender. Så mycket som möjligt undvek de att komma i beröring med varandra. De skriftlärde ansåg det visserligen vara tillåtet att i oundvikliga affärsangelägenheter sammanträffa med en samarit, men allt personligt umgänge var strängt förbjudet. En jude ville inte låna något av en samarit, inte heller ta emot en vänlighet av honom eller ens en bit bröd eller en bägare vatten. Då apostlarna köpte mat handlade de i överensstämmelse med sitt lands seder, men längre än så gick de inte. Att begära en tjänst av en samarit eller att göra något till förmån för honom var en helt främmande tanke för Jesu medarbetare.VP 171.2

    Jesus kände sig matt av hunger och törst där han satt vid brunnskanten. De hade vandrat ända sedan gryningen och nu plågades han av middagssolens hetta. Hans törst stegrades vid tanken på det kalla, uppfriskande vattnet, så nära och ändå oåtkomligt för honom, eftersom han varken hade rep eller öskärl och brunnen var djup. Han delade i alla avseenden människornas lott och han väntade nu på att någon skulle komma för att hämta vatten.VP 171.3

    En samaritisk kvinna närmade sig. Utan att tyckas lägga märke till honom fyllde hon sin kruka med vatten. Då hon vände sig om för att gå bad Jesus henne om vatten. En sådan tjänst skulle ingen österlämning vägra. I Österlandet kallade man vattnet Guds gåva. Att erbjuda en törstig vandrare en dryck ansågs vara en så helig plikt att araberna i öknen skulle göra sig mycket möda för att kunna göra det. Hatet mellan judar och samariter avhöll kvinnan från att erbjuda Jesus en vänlighet, men Frälsaren sökte finna nyckeln till hennes hjärta. Med den finkänslighet som gudomlig kärlek ger erbjöd han henne inte någon tjänst utan bad i stället om en. Ett vänligt erbjudande skulle kanske ha blivit tillbakavisat, men förtroende väcker förtroende. Himmelens Konung kom till denna utstötta människa och bad om en tjänst. Han som skapat havet, han som behärskar det stora djupets vatten och som öppnar jordens källor och vattenflöden, vilade trött vid Jakobs brunn. Han var beroende av en främmande människas vänlighet till och med för att få en gåva i form av en dryck vatten.VP 171.4

    Kvinnan såg att Jesus var jude. I sin förvåning glömde hon att uppfylla hans begäran och försökte i stället få reda på orsaken till den. “Huru kan du, som är en jude, bedja mig, som är en samaritisk kvinna, om något att dricka?” frågade hon. — Joh. 4:9. Och svaret kom: “Förstode du Guds gåva, och vem den är som säger till dig: ‘Giv mig att dricka’ så skulle i stället du hava bett honom, och han skulle då hava givit dig levande vatten.” — Joh. 4:10. Du är förvånad över att jag bara ber dig om en så liten tjänst som en dryck vatten från brunnen vid dina fötter. Hade du bett mig så skulle jag ha gett dig att dricka av det vatten som ger evigt liv.VP 172.1

    Kvinnan hade inte förstått Jesu ord men hon greps av deras högtidliga allvar. Hennes lätta skämtsamma ton blev snart en annan. Då hon trodde att Jesus talade om Sykarsbrunnen sade hon: “Herre, du har ju intet att hämta upp vatten med, och brunnen är djup. Varifrån får du då det friska vattnet? Icke är väl du förmer än vår fader Jakob, som gav oss brunnen och själv med sina barn och sin boskap drack ur den?” — Joh. 4:11, 12. Framför sig såg hon bara en törstig vandrare, dammig och trött av färden. I tanken jämförde hon honom med den ärevördige patriarken Jakob. Det var helt naturligt för henne att vara övertygad om att ingen källa i världen kunde jämföras med den som de hade fått av sina fäder. Hon lät tankarna gå tillbaka till fäderna och framåt till Messias’ ankomst. Men fädernas hopp, Messias själv, satt där och hon kände inte igen honom. Hur många törstande människor är inte i denna dag nära det levande vattnet och ändå ser de sig vida omkring efter livets källsprång.VP 172.2

    “Du behöver icke fråga i ditt hjärta: ‘Vem vill fara upp till himmelen (nämligen för att hämta Kristus ned)?’ ej heller: ‘Vem vill fara ned till avgrunden (nämligen för att hämta Kristus upp ifrån de döda)?’ . . . Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta . . . om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda då bliver du frälst.” — Rom. 10:6-9.VP 173.1

    Jesus besvarade inte genast frågan om honom själv utan sade med högtidligt allvar: “Var och en som dricker av detta vatten, han blir törstig igen; men den som dricker av det vatten jag giver honom, han skall aldrig någonsin törsta, utan det vatten jag giver honom skall bliva i honom en källa vars vatten springer upp med evigt liv.” — Joh. 4:13,14.VP 173.2

    Den som söker stilla sin törst vid världens brunnar blir snart törstig igen. Överallt finns otillfredsställda människor. De längtar efter någon som kan fylla deras behov. Världens behov, alla folks längtan, är Kristus. Den gudomliga nåd som bara han kan ge är det levande vatten som renar, upplivar och ger nytt liv.VP 173.3

    Jesus menade inte att en enda dryck av livets vatten skulle vara nog för den törstande. Den som smakat Kristi kärlek, längtar ständigt efter mer och söker inte efter något annat. Rikedom, ära och världsliga nöjen har inte längre någon dragningskraft på honom. Hans ständiga längtan är: “Mera av Kristus”, och han som uppenbarar för människan hennes själs behov längtar efter att stilla hennes hunger och törst. Alla mänskliga resurser och hjälpmedel skall svika. Brunnarna skall tömmas, källorna torka ut, men vår Frälsare är ett outtömligt källsprång. Vi kan dricka och dricka igen och ändå alltid finna nog och övernog. Den som förblir i Kristus har i sitt eget liv ett välsignelsens källsprång, “en källa vars vatten springer upp med evigt liv”. Ur denna källa kan vi få nog och övernog av kraft för alla behov.VP 173.4

    Då Jesus talade om det levande vattnet såg kvinnan på honom med förundran. Han hade väckt hennes intresse och ett begär efter den gåva som han talade om. Hon insåg nu att det inte var vattnet från Jakobs brunn som Jesus avsåg. Det drack hon ju ständigt av och blev törstig igen.VP 173.5

    “Herre”, sade hon, “giv mig det vattnet, så att jag icke mer behöver törsta och komma hit för att hämta vatten.” — Jak. 4:15. Nu bytte Jesus helt plötsligt samtalsämne. Innan denna människa kunde ta emot den gåva han hade att ge, måste hon förstå sin synd och lära känna sin Frälsare. Han bad henne då att kalla på sin man och då svarade hon: “Jag har ingen man.” På det sättet hoppades han slippa alla frågor i den riktningen. Men Frälsaren fortsatte: “Du har rätt i vad du säger, att du icke har någon man. Ty fem män har du haft, och den du nu har är icke din man; däri sade du sant.” — Joh. 4:17, 18.VP 174.1

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents