Allvarlig felsyn

Gud hade en gång gett undervisning för att förhindra detta. Berättelsen om Job hade påvisat att lidandet orsakades av Satan och att barmhärtighetens avsikter befrämjas av Guds försyn. Men Israel förstod inte undervisningen. Samma fel som Gud hade tillrättavisat Jobs vänner för, upprepades nu av judarna när de förkastade Jesus.VP 472.3

Jesu apostlar delade judarnas tro om förhållandet mellan synd och lidanden. När Jesus rättade deras misstag förklarade han inte orsaken till mannens lidanden, utan meddelade dem vad resultatet skulle bli. Det skulle föra till att Guds gärningar uppenbarades. “Så länge jag är i världen”, sade han, “är jag världens ljus.” Efter att ha smort den blinde mannens ögon, sände han honom till dammen Siloam för att tvätta sig och när mannen kom tillbaka kunde han se. Därigenom besvarade Jesus apostlarnas fråga på ett praktiskt sätt, såsom han i allmänhet svarade på frågor som ställdes till honom av nyfikenhet. Det var inte apostlarnas sak att diskutera frågan om vem som hade syndat eller inte hade syndat utan att förstå Guds kraft och medkänsla när han botat den blindes ögon. Det är uppenbart att det inte fanns någon läkande kraft i degen av jord eller i dammen dit den blinde mannen sändes för att tvätta sig, utan att kraften fanns hos Jesus.VP 472.4

Fariséerna kunde inte annat än bli förundrade över botandet. Trots detta blev de än mer uppfyllda av hat, eftersom undret hade utförts på sabbatsdagen.VP 473.1

Den unge mannens grannar och de som hade känt honom under den tid han varit blind sade: “Är detta icke den man som satt och tiggde?” De såg tvivlande på honom. Eftersom hans ögon hade öppnats och hans utseende därigenom blivit förändrat och upplyst, såg han ut att likna någon annan. Frågan gick från den ene till den andre. Några sade: “Det är han”. Andra sade: “Nej, men han är lik honom.” Men han som varit föremål för den stora välgärningen avgjorde frågan genom att säga: “Jag är den mannen.” Så berättade han för dem om Jesus och om det sätt på vilket han blivit botad och de frågade: “Var är den mannen? Han svarade: ‘Det vet jag icke’.”VP 473.2

Därpå förde de honom fram inför fariséernas råd. Åter blev mannen tillfrågad, hur han hade fått sin syn. “Han lade en deg på mina ögon”, sade han, “och jag fick två mig, och nu kan jag se.” Då sade några av fariséerna: “Den mannen är icke från Gud, eftersom han icke håller sabbaten.” Fariséerna hoppades kunna få det att betyda att Jesus var en syndare och därför inte kunde vara Messias. De visste inte att den som hade botat den blinde mannen var han som hade instiftat sabbaten och som kände alla dess förpliktelser. De föregav sig att vara mycket angelägna om sabbatens helighållande. Ändå planlade de mord just på den dagen. Men många blev starkt påverkade av att höra om detta under. De blev överbevisade om att den som hade öppnat den blindes ögon, var mer än en vanlig människa. Som svar på beskyllningen att Jesus var en syndare, därför att han inte helighöll sabbaten, sade de: “Huru skulle någon som är en syndare kunna göra sådana tecken?”VP 473.3

Åter vände sig rabbinerna till den blinde mannen: “Vad säger du själv om honom, då det ju var dina ögon han öppnade? Han svarade: ‘En profet är han’.” Fariséerna påstod nu att han inte hade varit född blind och fått sin syn botad. De tillkallade hans föräldrar och frågade dem: “Är detta eder son, den som I sägen vara född blind?”VP 473.4

Det var mannen själv som förklarade att han var född blind och att han hade fått sin syn botad, men fariséerna ville hellre förneka sina egna sinnens vittnesbörd än de ville medge att de tagit fel. Sådan makt har fördomarna. Så kan fariseisk rättfärdighet förvränga.VP 474.1

Fariséerna hade en enda förhoppning i reserv och det var att kunna skrämma mannens föräldrar. Med skenbar uppriktighet frågade de: “Huru kommer det då till, att han nu kan se?” Föräldrarna var rädda, eftersom det blivit sagt att var och en som erkände Jesus som Kristus skulle “utstötas ur synagogan”. De skulle då vara uteslutna ur synagogan under trettio dagar. Under den tiden fick inte något barn omskäras eller någon död sörjas i överträdarens hem. En sådan dom betraktades som en mycket stor olycka. Om den inte förde till ånger, följde strängare straff. Den stora gärning som blivit utförd för deras son hade överbevisat föräldrarna, men ändå svarade de: “Att denne är vår son och att han föddes blind, det veta vi. Men huru han nu kan se, det veta vi icke, ej heller veta vi, vem som har öppnat hans ögon. Frågen honom själv, han är gammal nog, han må själv tala för sig.” Därigenom överförde de ansvaret från sig själva till sin son, eftersom de inte vågade bekänna Kristus.VP 474.2

Den förlägenhet fariséerna befann sig i, deras frågor och fördomar, deras misstro mot vad som verkligen hänt började öppna ögonen hos folkskarorna och framför allt hos folk i allmänhet. Jesus hade ofta utfört sina under på öppen gata. Det som han gjorde var alltid av sådant slag att det lindrade lidande. Frågan för många var: Skulle Gud utföra sådana mäktiga underverk genom en bedragare, som fariséerna påstod att Jesus var? Striden höll på att bli allt allvarligare på båda sidor.VP 474.3

Fariséerna insåg att de hjälpte till att offentliggöra det som Jesus utförde. De kunde inte förneka undret. Den blinde mannen var tacksam och glad. Han såg allt det storslagna i naturen, och den skönhet han såg på jorden fyllde honom med glädje. Han talade fritt om sin upplevelse. På nytt sökte fariséerna få honom att tiga i det att de sade: “Säg nu sanningen, Gud till pris. Vi veta, att denne man är en syndare.” Med andra ord: Sluta upp med att säga att denne man har gett dig din syn, det är Gud som har gjort det.VP 474.4