Det annorlunda riket

Några av fariséerna hade kommit till Jesus och ville veta “när Guds rike skulle komma”. Det hade nu gått mer än tre år sedan Johannes Döparen förkunnade det budskap som hade ljudit som en trumpetstöt genom landet att “himmelriket är nära”. (Matt. 3:2.) Och dittills hade dessa fariséer inre sett någon antydan till att riket var på väg att upprättas. Många av dem som förkastat Johannes och som vid varje steg hade gjort motstånd mot Jesus kom med förtäckta uttalanden om att hans uppdrag hade misslyckats.
Kapitlet bygger på Lukasevangeliet 17:20-22.VP 504.1

Jesus svarade: “Guds rike kommer icke på sådant sätt, att det kan förnimmas med ögonen, ej heller skall man kunna säga: ‘Se här är det ’, eller: ‘Där är det ’. Ty se, Guds rike är invärtes i eder.” Guds rike börjar i sinnet. Se inte hit eller dit efter bevis på jordisk makt som tecken på dess ankomst.VP 504.2

“Den tid skall komma”, sade han och vände sig till sina medarbetare, “då I gärna skullen vilja se en av Människosonens dagar, men I skolen icke få det.” Eftersom Guds rike inte åtföljs av världslig prakt, löper ni risk att inte uppräcka upphöjdheten i min uppgift. Ni fattar inte hur stor er nuvarande förmån är, att ni får umgås med honom som visserligen har dolt sig i mänsklig gestalt men som dock är människornas liv och ljus. De dagar skall komma då ni med längtan skall se tillbaka på de tillfällen som ni nu har att vandra tillsammans med Guds Son och samtala med honom.VP 504.3

Som följd av sin egoism och sin jordbundenhet kunde inte ens Jesu apostlar fatta den andliga härlighet som han försökte uppenbara för dem. Det var först efter Jesu himmelsfärd till sin Fader och efter det att den helige Ande hade utgjutits över de troende, som apostlarna fullt kunde förstå Frälsarens egenart och uppgift. Efter det att de hade fått den helige Andes dop började de förstå, att de hade stått inför härlighetens Herre. Efterhand som de kom att tänka på Jesu uttalanden, öppnades deras sinnen till att fatta profetiorna och förstå de under som han hade utfört. Hans livs underverk klarnade för dem. De kom att likna människor som vaknar efter en dröm. De förstod att “Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, och vi sågo hans härlighet, vi sågo likasom en enfödd Sons härlighet från sin Fader, och han var full av nåd och sanning”. (Joh. 1:14.) Det var faktiskt så att Jesus hade kommit från Gud till en syndig värld för att rädda Adams avfälliga efterkommande. I sina egna ögon tyckte sig nu apostlarna vara av mindre betydelse än innan de förstod detta. De blev aldrig trötta på att tala om hans ord och gärningar. Hans undervisning, som de bara dunkelt hade förstått, blev nu för dem som en ny uppenbarelse. Skrifterna blev en ny bok för dem.VP 504.4

När apostlarna studerade de profetior som vittnade om Jesus, fördes de in i gemenskap med Gudomen och lärde av honom som hade uppstigit till himmelen för att fullborda det uppdrag som han hade börjat på jorden. De erkände att det i honom bodde en kunskap som ingen människa utan gudomlig hjälp skulle ha kunnat förstå. De behövde hjälp från honom, som konungar och profeter och rättfärdiga män tidigare hade talat om. Med förvåning läste de gång på gång de profetiska skildringarna av hans egenart och uppdrag. Hur dunkelt de ändå hade fattat de profetiska Skrifterna! Så svårt de hade haft för att tillägna sig de stora sanningar som vittnade om Kristus! När de såg honom i hans förnedring, där han vandrade som en människa bland människor, hade de inte förstått hemligheten med att han blivit människa, det tvåfaldiga i hans natur. Deras ögon hade varit stängda så att de inte fullt hade kunnat upptäcka gudomen i den mänskliga gestalten. Men så blev de upplysta av den helige Ande. Hur längtade de inte nu efter att få se honom igen och få kasta sig för hans fötter! Hur önskade de inte att de kunde komma till honom och låta honom förklara de ställen i Skrifterna som de inte kunnat förstå! Hur uppmärksamt skulle de inte ha lyssnat till hans ord! Vad hade Jesus menat då han sade: “Jag hade ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära det.”? — Joh. 16:12. Hur ivriga var de inte att få veta alltsammans! De sörjde över att deras tro hade varit så svag, att deras uppfattningsförmåga hade varit så otillräcklig och att de så helt hade saknat förmåga att fatta verkligheten.VP 505.1