De utvalda

I mer än tusen år hade judafolket väntat på Frälsarens ankomst. Till denna händelse hade de knutit sina ljusaste förhoppningar. I sång och profetia, i tempelritual och familjebön hade de slutit upp kring hans namn. Och ändå kände de inte igen honom då han kom. Han som var den som himmelen älskade blev för dem “såsom ett rotskott ur förtorkad jord”. Han “hade ingen gestalt eller fägring” och de såg ingen skönhet hos honom som kom dem att dras till honom. “Han kom till sitt eget, och hans egna togo icke emot honom.” — Jes. 53:2; Joh. 1:11.VP 24.1

Ändå hade Gud utvalt Israel. Han hade kallat dem till att bland människorna bevara kunskapen om hans lag och om de symboler och profetior som pekade fram emot Frälsaren. Han ville att de skulle vara källspång till frälsning för världen. Vad Abraham var i det land där han uppehöll sig, vad Josef var i Egypten och Daniel vid det babyloniska hovet, det skulle hebréerna vara bland de olika folkslagen. De skulle uppenbara Gud för människorna.VP 24.2

Då Abraham kallades, hade Herren sagt till honom: “Jag skall välsigna dig. . . och du skall bliva en välsignelse. . . och i dig skola alla släkter på jorden varda välsignade.” — 1 Mos. 12:2, 3. Samma undervisning hade upprepats genom profeterna. Till och med efter det att israeliterna hade blivit härjade av krig och fångenskap, tillhörde detta löfte dem: “Då skall Jakobs kvarleva vara bland många folk såsom dagg från Herren, såsom en regnskur på gräs, vilken icke dröjer för någon mans skull eller väntar för människobarns skull.” Angående templet i Jerusalem sade Herren genom Jesaja: “Mitt hus skall kallas ett bönehus för alla folk.” — Mika 5:7; Jes. 56:7.VP 24.3

Israeliterna satte emellertid sitt hopp till jordisk storhet. Från den tid då de vandrade in i Kanaan avvek de från Guds befallningar och följde hedningarnas seder och livssätt. Förgäves varnade Gud dem genom sina profeter. Förgäves drabbades de av straff genom förtryck från de kringboende folkens sida. Varje reformation efterföljdes av en djupare avfällighet.VP 25.1

Om Israels folk hade varit trogna mot Gud, skulle han ha kunnat fullborda sitt syfte genom att ära och upphöja dem. Hade de följt lydnadens vägar, skulle han ha upphöjt dem “över alla folk som han har gjort. . . till lov, berömmelse och ära”. “Alla folk på jorden”, sade Moses, “skola se att du är uppkallad efter Herrens namn; och de skola frukta dig.” “När de (andra folk) få höra alla dessa stadgar, skola de säga: ‘I sanning, ett vist och förståndigt folk är detta stora folk.’” — 5 Mos. 26:19; 28:10; 4:6. Men på grund av deras otro kunde Guds syfte bara genomföras under ständig motgång och förödmjukelse.VP 25.2

De fördes i Fångenskap till Babylon och spreds omkring i de avgudadyrkande länderna. Under hemsökelsen förnyade många sin trohet mot hans förbund. När de hängde sina harpor i pilträden och sörjde över det heliga templet som låg öde, strålade den gudomliga sanningens ljus ut ifrån dem och kunskapen om Gud blev känd bland folkslagen. De främmande offersystemen var en förvanskning av det system som Gud hade förordnat. Många uppriktiga tillbedjare och anhängare av de främmande ritualerna lärde sig av hebréerna att förstå betydelsen av den tempeltjänst som föreskrivits av Gud och omfattade i tro löftet om en Återlösare.VP 25.3

Många av de landsflyktiga led förföljelse. Många förlorade livet därför att de vägrade att åsidosätta sabbaten eller att iaktta avgudadyrkarnas högtider. När avgudadyrkarna reste sig för att utrota tron på Gud, förde Gud sina tjänare fram och ställde dem ansikte mot ansikte med konungar och härskare, för att dessa och deras folk skulle kunna ta emot ljuset. Gång på gång fick de största monarker anledning att kungöra att den Gud de hebreiska fångarna dyrkade, var den Högste.VP 25.4

Genom den babyloniska fångenskapen botades israeliterna effektivt från att tillbedja avgudar. Under de århundraden som följde blev de förtryckta av avgudadyrkande fiender till dess att de blev fast övertygade om att deras liv och välstånd var beroende av deras lydnad för Guds lag. Men för allt för många av folket var lydnaden inte motiverad av kärlek. Motivet var själviskhet. De ägnade Gud en ytlig tjänst, såsom ett medel för att vinna nationell storhet. De blev inte världens ljus utan avstängde sig själva från den omgivande världen för att undgå frestelsen till avguderi. I den undervisning som gavs genom Moses, hade Gud begränsat deras umgänge med avgudadyrkarna, men denna undervisning misstolkades. Avsikten var att avhålla dem från att följa de kringboende folkens seder, men den användes i stället för att bygga upp en skiljemur mellan Israel och alla andra nationer. Judarna betraktade Jerusalem som sin himmel. De vakade svartsjukt över att Herren inte skulle visa barmhärtighet mot de folk som inte tillbad Gud.VP 25.5