Den rikaste gåvan

Frälsaren kallade till sig sina apostlar och bad dem lägga märke till änkans fattigdom. Därefter hörde hon honom berömma henne: “Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra som lade något i offerkistorna.” Glädjetårar fyllde hennes ögon, då hon hörde att han hade förstått vad hon hade gjort och värdesatt det. Många skulle ha rått henne att behålla det lilla hon hade för eget bruk. När det överlämnades i de välnärda prästernas händer skulle det ändå komma bort bland alla de många dyrbara gåvor som lades i offerkistan. Men Jesus förstod hennes motiv. Hon trodde att tempeltjänsten var förordnad av Gud och hon var ivrig att göra sitt yttersta för att stödja den. Hon gjorde vad hon kunde. Hennes handling skulle bli ett monument till hennes minne under alla tider och till hennes glädje i evigheten. Hennes själ var med i hennes gåva. Dess värde uppskattades inte efter pengarnas värde, utan efter den kärlek till Gud och det intresse för hans verk, som hade varit motivet till hennes handling.VP 611.1

Jesus sade om den fattiga änkan att hon “lade dit mer än alla de andra”. De rika hade gett av sitt överflöd, många av dem för att bli sedda och hedrade av människor. Deras stora donationer hade inte berövat dem någon bekvämlighet eller ens lyx. Det hade inte betytt någon uppoffring. Det kunde därför i värde inte jämföras med änkans slantar.VP 611.2

Det är de bakomliggande motiven som ger våra handlingar deras innebörd och gör dem vanärande eller av högt moraliskt värde. Det är inte de stora handlingar som alla ser och som alla lovprisar, som Gud betraktar som det mest värdefulla. De små plikter som utförs med glädje, de små gåvor som skänks utan åthävor och som människor kanske betraktar som värdelösa, värdesätts ofta högst av honom. Tro och kärlek är mycket värdefullare för Gud än den dyrbaraste gåva. Den fattiga änkan gav av sitt livsuppehälle för att kunna göra det lilla hon gjorde. Hon avstod ifrån mat för att kunna ge dessa två slantar till den sak som hon älskade. Och hon gjorde det i tro, övertygad om att hennes himmelske Fader inte skulle se bort ifrån hennes stora behov. Det var denna osjälviska anda och barnsliga tro som gjorde att Frälsaren berömde henne.VP 611.3

Bland de fattiga finns det många som längtar efter att få visa sin tacksamhet mot Gud för hans nåd och sanning. De känner en stark önskan att få ta del med sina mer välbärgade medmänniskor för att stödja hans arbete. Dessa människor bör inte avvisas. Låt dem sätta in sina små tillgångar i himmelens bank. Om de ges av människor som är fyllda av kärlek till Gud, kommer deras skenbart obetydliga gåvor att bli helgade, ovärderliga offergåvor som skänker dem Guds leende och välsignelser.VP 612.1

Då Jesus sade om änkan att hon lade dit mer än alla de andra, var hans ord sanna, inte bara ifråga om bevekelsegrunderna utan också om resultaten av hennes gåva. De “två skärvar, det är ett öre” har tillfört Guds skattkammare en penningsumma som är långt större än bidragen från de rika judarna. Inflytandet av denna ringa gåva har varit som en ström som till att börja med var liten, men som har ökat i bredd och djup under sitt lopp ned genom tidsåldrarna. På tusentals sätt har de bidragit till hjälp för de fattiga och till evangeliets utbredande. Hennes exempel på självuppoffring har påverkat och återverkat på tusentals människor i alla länder och i alla tider. Det har vädjat både till rika och fattiga. Deras offer har höjt värdet av hennes gåva. Guds välsignelse över änkans slantar har gjort dem till en källa som gett stora resultat. Så är det med varje gåva som skänks och varje handling som utförs med en uppriktig önskan att förhärliga Gud. De förenas med Allmaktens avsikter. Ingen människa kan rätt uppskatta allt det goda som de kan åstadkomma.VP 612.2

Frälsaren fortsatte sina verop över de skriftlärde och fariséerna: “Ve eder, I blinde ledare, som sägen: ‘Om någon svär vid templet, så betyder det intet; men om någon svär vid guldet i templet, då är han bunden av sin ed’! I dåraktige och blinde, vilket är då förmer, guldet eller templet, som har helgat guldet? Så ock: ‘Om någon svär vid templet, så betyder det intet; men om någon svär vid offergåvan som ligger därpå, då är han bunden vid sin ed’. I blinde, vilket är då förmer, offergåvan eller altaret, som helgar offergåvan?” Prästerna tolkade Guds krav efter sina egna falska och inskränkta bedömningsgrunder. De drog sig inte för att dra fina skiljelinjer, när det gällde jämförelse mellan olika synders syndfrihet. Därigenom förringade de en del, under det att de betraktade andra, som kanske var av mindre betydelse, som oförlåtliga. För en viss summa pengar fritog de människor från att vara bundna av sina högtidliga löften. För större penningbelopp kunde de ibland överse med graverande brott. Samtidigt kunde dessa präster och rådsherrar vid andra tillfällen uttala hårda domar över obetydliga förseelser.VP 612.3