De hade fått tecknet

Den folkhop som hade flytt från templets förgård vände efter en stund tillbaka. De hade delvis hämtat sig efter den panik som hade gripit dem, men uttrycket i deras ansikten vittnade om osäkerhet och förvirring. De såg med förvirring på de underverk som Jesus hade utfört och var övertygade om att profetiorna om Messias gick i uppfyllelse i honom. Ansvaret för vanhelgandet av templet låg i stor utsträckning på prästerna. Det var genom deras förmedling som förgården hade gjorts till en marknadsplats. Folkhopen var jämförelsevis oskyldig. De var starkt påverkade av Jesu gudomliga auktoritet, men för dem dominerade alltjämt prästernas och rådsherrarnas inflytande. De betraktade Jesu verksamhet som införandet av något nytt. De var inte övertygade om hans rätt att blanda sig i förhållanden som hade godkänts av templets myndigheter. De kände sig förorättade därför att deras affärsverksamhet hade blivit avbruten. De tystade ned den helige Andes övertygande röst.VP 152.1

I Jesus borde prästerna och rådsherrarna, framför alla andra, ha sett Herrens Smorde, eftersom de heliga bokrullar som skildrade hans uppdrag låg i deras händer och de visste att templets rening var en uppenbarelse av en mer än mänsklig kraft. Hur mycket de än hatade Jesus kunde de inte befria sig från tanken att han kunde vara en profet, utsänd av Gud för att återupprätta templets helighet. Med den respekt som närdes av deras fruktan, gick de till honom och frågade honom: “Vad för tecken låter du oss se, eftersom du gör på detta sätt?” — Joh. 2:18.VP 152.2

Jesus hade gett dem ett tecken. Genom att låta sitt ljus lysa in i deras sinnen och genom att öppet inför deras ögon göra det som Messias skulle göra, hade han gett dem övertygande bevis om vem han var. När de nu bad om ett tecken, svarade han dem med en liknelse, som visade att han genomskådat deras ondska och sett hur långt denna skulle föra dem. “Bryten ned detta tempel, så skall jag inom tre dagar låta det uppstå igen.” — Joh. 2:19.VP 152.3

I dessa ord lade han en dubbel betydelse. Han syftade inte bara på ödeläggandet av judarnas tempel och gudstjänstordningen utan också på sin egen död, fördärvandet av hans kropps tempel. Judarna höll redan på att lägga planer på att röja Jesus ur vägen. Då prästerna och rådsherrarna vände tillbaka till templet, hade de beslutat att döda honom och på detta sätt bli av med upprorsmakaren. Men när han avslöjade deras intriger, förstod de honom inte. De tolkade hans ord så, att de skulle avse endast templet i Jerusalem och utbröt förargade: “I fyrtiosex år har man byggt på detta tempel, och du skulle låta det uppstå igen inom tre dagar?” Nu tyckte de att Jesus hade gjort deras misstro berättigad. De tyckte att de gjorde rätt i att förkasta honom.VP 153.1

Det var inte Jesu avsikt att hans ord skulle bli förstådda av de vantrogna judarna och inte ens av hans närmaste medarbetare vid detta tillfälle. Han visste att hans fiender skulle förvanska hans ord och använda dem emot honom. När de förhörde honom, skulle de framhålla dem som en anklagelse. På Golgata skulle de slungas mot honom som ett hån. Men att nu förklara det för dem skulle ha inneburit, att apostlarna hade fått kunskap om hans lidanden. Det skulle ha orsakat dem en sorg som de ännu inte kunde bära. Och en förklaring skulle också allt för tidigt ha visat judarna resultatet av deras fördomar och vantro. De hade redan inträtt på en väg som de hårdnackat skulle följa, till dess att han som ett lamm fördes bort för att slaktas.VP 153.2

Det var för deras räkning som ville tro på honom, som Jesus sade detta. Han visste att det skulle upprepas. Eftersom det sades under påsken skulle tusentals människor få höra det och de skulle återberätta det i alla delar av världen. När han hade uppstått från de döda skulle dess betydelse förkunnas. För många skulle det bli ett avgörande bevis för hans gudom.VP 153.3

På grund av det andliga mörker i vilket de levde, kunde inte ens Jesu apostlar ofta fatta hans undervisning. Men mycket av det han sade, klargjordes för dem genom senare händelser. När han inte längre vandrade tillsammans med dem, blev hans ord en tröst och ett stöd för dem.VP 153.4

Med avseende på templet i Jerusalem hade Frälsarens ord: “Bryten ned detta tempel så skall jag inom tre dagar låta det uppstå igen”, en djupare innebörd än åhörarna insåg. Jesus var templets grundval och dess liv. Den tempeltjänst som utfördes där avbildade Guds Sons offer. Prästerskapet hade instiftats för att vara en framställning av Jesu väsen och gärning som medlare. Hela offertjänsten var en symbol på och en skugga av Frälsarens död för att återlösa världen. Dessa offer skulle bli helt utan verkan efter det att den stora händelse, som de genom århundraden hade pekat fram emot, hade inträffat.VP 154.1

Eftersom hela gudstjänstritualen var en symbol på Jesus, saknade den allt värde utan honom. Då judarna bekräftade att de hade förkastat Jesus genom att överlämna honom till att dödas, förkastade de allt det som gav templet och dess tjänst dess betydelse. Dess helighet hade försvunnit. Det var dömt till att förstöras. Efter den dagen var offren och den därmed förbundna gudstjänsten meningslös. Lika litet som Kains offer var den en bild på Frälsaren. Genom att överlämna Jesus till döden hade judarna i verkligheten rivit sitt tempel. Då Jesus korsfästes, rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ned, vilket bekräftade att det stora slutliga offret hade framburits och att offersystemet hade upphört för all framtid.VP 154.2

“Så skall jag inom tre dagar låta det uppstå igen.” — Joh. 2:19. Då Frälsaren dog, såg det ut som om mörkrets makter hade fått överhanden. De triumferade över sin seger. Men från Josefs öppnade grav gick Jesus fram som segrare. “Han har avväpnat andevärldens furstar och väldigheter och låtit dem bliva till skam inför alla, i det att han i honom har triumferat över dem.” — Kol. 2:15. I kraft av sin död och uppståndelse blev han präst i “det sannskyldiga tabernaklet, vilket Herren har upprättat, och icke någon människa.” (Hebr. 8:2). Det var människor som uppförde helgedomen i öknen och det var människor som byggde det judiska templet, men helgedomen i himmelen, av vilken den jordiska var en avbildning, byggdes inte av någon mänsklig arkitekt. “Se, där är en man som skall kallas Telningen... han skall bygga upp Herrens tempel och förvärva majestät och sitta på sin tron och regera; och en präst skall han vara på sin tron.” — Sak. 6:12, 13.VP 154.3

Den offertjänst som hade pekat fram mot Jesus försvann, och människors blickar riktades mot det verkliga offret för världens synder. Det jordiska helgedomssystemet upphörde och vi ser nu på Jesus som är det nya förbundets tjänare och på “ett stänkelseblod som talar bättre än Abels blod”. (Hebr. 12:24.) “Vägen till det allraheligaste. . .” hade ännu inte “blivit uppenbarad”. Det första tabernaklet fanns ännu kvar. “Men Kristus kom såsom överstepräst för det tillkommande goda; och genom det större och fullkomligare tabernaklet som icke är gjort med händer, . . . gick han. . . med sitt eget blod, en gång för alla in i det allraheligaste och vann en evig förlossning.” — Hebr. 9: 8-12.VP 155.1

“Därför kan han ock till fullo frälsa dem som genom honom komma till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem.” — Hebr. 7:25. Även om tempeltjänsten skulle överflyttas från det jordiska till det himmelska templet och även om helgedomen och vår store Överstepräst skulle bli osynlig för människor, skulle apostlarna inte lida någon förlust därav. De skulle inte märka något avbrott i gemenskapen och ingen avmattning i den kraft som följde av Frälsarens frånvaro. Även om Jesus gör tjänst i helgedomen därovan är han genom sin Ande alltjämt människors tjänare på jorden. Han har dragit sig tillbaka från den synliga världen, men hans avskedslöfte går i uppfyllelse: “Se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände.” — Matt. 28:20. Även om han överlämnar sin makt till ringare tjänare, är han alltjämt hos sitt folk med sin livgivande närvaro.VP 155.2

“Eftersom vi nu hava en stor överstepräst,. . . Jesus, Gud Son så låtom oss hålla fast vid bekännelsen. Ty vi hava icke en sådan överstepräst som ej kan hava medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allting, likasom vi dock utan synd. Låtom oss därför med frimodighet gå fram till nådens tron, för att vi må undfå barmhärtighet och finna nåd, till hjälp i rätt tid.” — Hebr. 4:14-16.VP 155.3