Jag har förrått oskyldigt blod

“Jag har syndat därigenom att jag har förrått oskyldigt blod!” ropade Judas åter. Men översteprästen som nu återvunnit sin självbehärskning svarade hånfullt: “Vad kommer det oss vid? Du får själv svara därför.” — Matt. 27:4. Prästerna hade varit villiga att göra Judas till sitt verktyg, men de föraktade hans lumpenhet. När han kom till dem och bekände, avvisade de honom hånfullt. Judas kastade sig nu med för Jesu fötter, erkände honom som Guds Son och bönföll honom om att göra sig fri. Frälsaren klandrade inte sin förrädare. Han visste att Judas inte hade ångrat sig. Hans bekännelse hade framtvingats av hans skuldbelastade sinne som gett honom en fruktansvärd känsla av att han var fördömd och att domen väntade honom, men han kände ingen djup förkrossande sorg i sitt sinne över att ha förrått Guds felfrie Son och förnekat den Helige i Israel. Jesus uttalade ändå inte någon dom över honom. Han såg med medkänsla på Judas och sade: Därtill har jag kommit till världen.VP 722.1

Ett mummel av förvåning ljöd genom folkskaran. Med förundran lade de märke till Jesu medkänsla med sin förrädare. Åter greps de av en övertygelse om att denne man var något mer än en dödlig. Men om han är Guds Son, frågade de, varför frigör han sig inte ifrån sina bojor och triumferar över sina åklagare?VP 722.2

Judas såg att hans vädjanden var förgäves. Han störtade ut ur rådssalen med ropet: Det är för sent, det är för sent! Han kände att han inte kunde överleva att se Jesus korsfäst. I förtvivlan gick han bort och hängde sig.VP 722.3

På vägen från Pilatus’ rådssal till Golgata hände det senareVP 722.4

på dagen en episod, som kom ropen och hånet att tystna i den ogudaktiga skara som förde Jesus till platsen för korsfästelsen. Då de passerade förbi en enslig plats fick de se liket efter Judas vid foten av ett förtorkat träd. Det var en upprörande scen. Det rep varmed han hade hängt sig i trädet, hade brustit under hans tyngd. I fallet hade hans kropp blivit fruktansvärt lemlästad och hundarna höll nu på att äta upp den. Hans kvarlevor begravdes omedelbart, men hånet från folkskaran hade nu dämpats och månget blekt ansikte avslöjade de tankar som rörde sig i deras sinnen. Hemsökelsen tycktes redan drabba dem som gjort sig skyldiga till Jesu blod.VP 723.1