Sanningen aldrig populär

Sanningen var inte populär på Jesu tid. Den är inte heller populär i våra dagar. Den har varit impopulär allt sedan Satan först gav människorna avsmak för den genom att framhålla fabler som ledde till självupphöjelse. Möter vi inte idag teorier och undervisning som inte har något underlag i Guds ord. Människor håller lika hårdnackat fast vid dem som judarna höll fast vid sina traditioner.VP 231.1

De judiska ledarna var fulla av andligt högmod. Deras begär efter självförhärligande kom till och med fram i gudstjänsten i helgedomen. De tyckte om att ha de främsta platserna i synagogan. De ville gärna att man hälsade på dem på torgen och de tyckte om att höra andra använda deras titlar. Efter hand som den sanna gudsfruktan försvann, blev de alltmera angelägna om att skydda sina egna traditioner och ceremonier.VP 231.2

Eftersom deras uppfattningsförmåga hade förmörkats av själviska fördomar, kunde de inte få kraften i Jesu överbevisande uttalanden att stämma med hans ödmjuka liv. De förstod inte att sann inre storhet kan undvara yttre glans. Denne mans fattigdom tycktes stå i direkt motsättning till hans anspråk på att vara Messias. De frågade: “Om han är vad han utger sig för att vara, varför är han då så anspråkslös?” Om han var nöjd med att stå utan väpnade skaror, vad skulle det då bli av deras nation? Hur kunde makten och glansen som de så länge hade sett fram emot, föra nationerna som lydriken till judarnas stad? Hade inte prästerna undervisat dem om att Israel skulle behärska hela jorden? Kunde det vara möjligt att deras stora religiösa lärare skulle ha misstagit sig?VP 231.3

Men det var inte bara bristen på yttre glans och prakt i Jesu liv som kom judarna att förkasta honom. Han var den förkroppsligade renheten, och de var orena. Han bodde bland människorna som ett exempel på en felfri redbarhet. Hans oklanderliga liv sände ljusstrålar in i deras sinnen. Hans uppriktighet uppenbarade deras brist på uppriktighet. Den avslöjade ihåligheten i deras inbillade fromhet och avslöjade ogudaktigheten hos dem i dess mest motbjudande dräkt. En sådan belysning var inte välkommen.VP 232.1

Om Jesus hade riktat uppmärksamheten på fariséerna och upphöjt deras lärdom och fromhet till skyarna, skulle de ha hälsat honom med glädje. Men när han talade om himmelriket som ett barmhärtighetens system som omfattade alla människor, framhöll han en sida av religionen som de inte kunde tolerera. Deras eget exempel och deras lära hade aldrig varit sådan att tjänsten för Gud kunde komma att se åtråvärd ut. När de såg Jesus ägna uppmärksamhet just åt dem som de hatade och avvisade, flammade deras starkaste aggressioner upp i deras stolta sinnen. Trots deras skryt om att Israel under “lejonet av Juda stam” (Upp. 5:5), skulle upphöjas till huvud över alla nationer, kunde de bättre bära besvikelsen av att se sina äregirigaste förhoppningar grusas, än de kunde tåla att Jesus tillrättavisade dem för deras synder eller den anklagelse de kände, till och med av hans renhet ibland dem.VP 232.2