De rikaste gåvor landet ägde

Liksom Abraham i tro gick ut på Guds kallelse “fastän han icke visste vart han skulle komma” (Hebr. 11:8) och liksom Israel följde molnskyn till det utlovade landet, så gick dessa främlingar ut för att finna den utlovade Frälsaren. Österlandet var rikt på kostbara saker, och de vise männen drog inte ut tomhänta. Det var sed att frambära gåvor som tecken på vördnad inför furstar och andra personligheter av rang. De rikaste gåvor som landet ägde, frambars som ett offer till honom, i vilken alla släkten på jorden skulle bli välsignade. Det var nödvändigt att resa om natten för att kunna se stjärnan, men de vise männen fördrev tiden med att återberätta traditionernas utsagor och profetiska uttalanden om honom som de sökte. Varje gång de stannade för att vila studerade de profetiorna, och överbevisningen om att de stod under gudomlig ledning, blev starkare. Medan de hade stjärnan framför sig som ett synligt tecken, kände de dessutom inom sig den hellige Andes närvaro, som påverkade deras sinnen och inspirerade dem med hopp. Även om resan var lång var den för dem en lycklig resa.VP 50.2

De har slutligen nått fram till Israels land och är på väg nedför Oljeberget med Jerusalem framför sig. Och se, stjärnan som hade lett dem hela den mödosamma färden, vilar över templet. Strax därefter försvinner den för deras blickar. Med ivriga steg ilar de vidare i tillitsfull förväntan om att Messias’ födelse skulle vara den glädjefulla nyhet som alla människor skulle samtala om. Men deras efterfrågningar möter inget gensvar. Vid ankomsten till den heliga staden beger de sig till templet. Till sin förvåning finner de ingen som tycks ha någon kännedom om den nyfödde konungen. Deras frågor framkallar inget glädjeutbrott, utan snarare överraskning och fruktan, inte utan en blandning av förakt.VP 51.1

Prästerna är i färd med att återge sina traditioner. De höjer sin religion och sin egen fromhet till skyarna, medan de fördömer grekerna och romarna som avgudadyrkare, syndare framför andra. De vise männen är inte avgudsdyrkare. I Guds ögon står de långt högre än dessa som bekänner sig vara tillbedjare, men judarna betraktar dem ändå som avgudsdyrkare. Även hos dem som har anförtrotts uppgiften att vara det heliga Ordets väktare framkallar deras ivriga frågor inget sympatiskt gensvar.VP 51.2

De vise männens ankomst blev snabbt utbasunerad över Jerusalem. Bland befolkningen skapade deras märkliga ärende en upphetsning som trängde ända in i Herodes’ palats. Herodes, den lömske edomiten, blev orolig vid antydningen om en tänkbar rival. Otaliga mord hade besudlat hans väg till tronen. Eftersom han var av utländsk börd, var han hatad av det folk han härskade över. Hans enda trygghet var romarrikets gunst. Men denne nye furste hade högre krav, han var född konung.VP 51.3

Herodes misstänkte prästerna att stå i maskopi med de vise männen för att skapa ett folkuppror och fördriva honom från tronen. Han dolde emellertid sin misstro, bestämde sig för att korsa deras planer och göra dessa om intet genom överlägsen diplomati. Han sammankallade översteprästerna och de skriftlärde och frågade ut dem angående de heliga böckernas lära om platsen för Messias’ födelse.VP 51.4

Denna utfrågning från Herodes, som tillvällt sig tronen, var en direkt följd av de vise männens frågor. Den sårade de judiska lärarnas stolthet. Den likgiltighet med vilken de skriftlärde hänvisade till de profetiska skrifterna, gjorde den misstänksamme tyrannen rasande. Han trodde att de försökte dölja vad de visste om saken. Med en auktoritet som de inte vågade sätta sig emot, befallde han dem att göra en noggrann undersökning och meddela honom den väntade konungens födelseort. “De svarade honom: I Betlehem i Judéen; ty så är skrivet genom profeten: ‘Och du Betlehem, du judiska bygd, ingalunda är du minst bland Juda furstar, ty av dig skall utgå en furste som skall vara en herde för mitt folk Israel’.”VP 51.5