Föraktfulla antydningar
Men folkets ledare blev förargade och sade: “Är denne icke Jesus, Josefs Son, vilkens fader och moder vi känna? Huru kan han då säga: ‘Jag har kommit ned från himmelen’?” De försökte väcka fördomar till liv genom att hånfullt hänvisa till Jesu anspråkslösa härkomst. De hänvisade föraktfullt till hans liv som en galileisk arbetare och att hans familj var fattig och okänd. Denne okunnige timmermans påståenden, sade de, var inte värda deras uppmärksamhet. Och på grund av hans mystiska födelse kom de med förtäckta antydningar om att han var av tvivelaktig härstamning och framställde således de mänskliga omständigheterna kring hans födelse som en fläck i hans liv.VP 382.2
Jesus försökte inte förklara hemligheten med sin födelse. Han svarade inte på frågorna om han hade kommit ned från himmelen, liksom han inte heller svarade på frågan om sin färd över sjön. Han riktade ingen uppmärksamhet på de under som präglade hans liv. Han hade frivilligt förnedrat sig själv och tagit på sig en tjänares gestalt. Men hans ord och gärningar uppenbarade hans väsen. Om allas sinnen hade varit öppna för gudomlig upplysning, skulle de ha erkänt honom som Faderns enfödde Son “full av nåd och sanning”. (Joh. 1:14.)VP 382.3
Fariséernas fördomar låg djupare än deras fråga antydde. Den hade sin rot i deras förhärdelse. Varje ord och varje handling från Jesu sida väckte fiendskap hos dem. Den anda som besjälade dem, kunde inte finna något gensvar hos honom. “Ingen kan komma till mig, om icke Fadern, som har sänt mig, drager honom; och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. Det är skrivet hos profeterna: ‘De skola alla hava fått lärdom av Gud.’ Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom, han kommer till mig.” Ingen skall någonsin komma till Kristus utan att ha låtit sig påverkas av Faderns kärlek. Men Gud drar alla till honom. Bara de som motstår denna dragningskraft kommer att vägra att komma till Kristus.VP 383.1
I orden “de skola alla hava fått lärdom av Gud”, hänvisar Jesus till profetian hos Jesaja: “Och dina barn skola alla bliva Herrens lärjungar, och stor frid skola dina barn då hava.” — Jes. 54:13. Detta Skriftställe tillämpade judarna på sig själva. Det var deras stolthet att de hade Gud till lärare. Men Jesus visade hur felaktigt detta påstående var, då han sade: “Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom, han kommer till mig.” Bara genom Jesus kunde de få kunskap om Fadern. Människorna kunde inte uthärda Guds härlighet. De som hade lärt av Gud hade lyssnat till hans sons röst. I Jesus från Nasaret skulle de ha känt igen honom som genom naturen och uppenbarelsen hade förkunnat Fadern.VP 383.2
“Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror, han har evigt liv.” Genom den älskade aposteln Johannes, som lyssnade till detta ord, sade den helige Ande till församlingarna: “Och detta är vittnesbördet: att Gud har givit oss evigt liv; och det livet är i hans son. Den som har sonen, han har livet.” — 1 Joh. 5:11, 12. Och Jesus fortsatte: “Och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.” Jesus blev ett med oss, för att vi skulle kunna bli ett med honom. Det är i kraft av denna förening som vi skall gå fram ur graven, inte bara som en uppenbarelse av Kristi makt utan därför att hans liv genom tron har blivit vårt liv. De som ser Kristus i hans sanna väsen, de om låter honom behärska deras sinnen har evigt liv. Det är genom Anden som Kristus bor i oss. Och Guds Ande blir, när vi tar emot honom, början till detta eviga liv.VP 383.3
Folket hade hänvisat Jesus till mannat som deras fäder åt i öknen, som om det var ett större underverk att ge folket denna mat än det som Jesus hade utfört. Han visade dem hur ringa den gåvan var, jämförd med de välsignelser han hade kommit för att ge. Mannat kunde bara uppehålla detta jordiska liv, det kunde inte hindra dödens ankomst, inte heller tillförsäkra dem någon odödlighet. “Himlabrödet” skulle däremot ge näring till evigt liv. Frälsaren sade: “Jag är livets bröd. Edra fäder åto manna i öknen, och de dogo. Men med det bröd som kommer ned från himmelen, är det så, att om någon äter därav, så skall han icke dö. Jag är det levande brödet, som har kommit ned från himmelen. Om någon äter av det brödet, så skall han leva till evig tid.” Till denna bild fogar Jesus nu en annan. Endast genom att dö kunde han ge människorna liv, och i de följande orden hänvisar han till sin död som medlet till frälsning. Han säger: “Och det bröd, som jag skall giva, är mitt kött, och jag giver det, för att världen skall leva.”VP 384.1
Judarna stod just i begrepp att fira påsken i Jerusalem till minnet av Israels befrielsenatt, då dödsängeln hemsökte de egyptiska hemmen. Gud ville att de i påskalammet skulle se Guds lamm och genom denna symbol ta emot honom som utgav sig själv för att världen skulle få leva. Men judarna hade gjort symbolen till det viktigaste, medan dess betydelse förbisågs. De uppfattade den inte som en symbol på Jesu kropp. Samma sanning som uppenbarades i påskgudstjänsten, avspeglades också i Jesu ord. Men inte heller detta förstod de.VP 384.2
Nu utbrast rabbinerna i vrede: “Huru skulle denne kunna giva oss sitt kött att äta?” De gav sken av att förstå hans ord på samma bokstavliga sätt som Nikodemus gjorde, då han frågade: “Huru kan ett människa födas när hon är gammal?” — Joh. 3:4. I viss mån fattade de vad Jesus menade, men de var inte villiga att medge det. Genom att misstyda hans ord hoppades de kunna uppväcka fördomar emot honom hos folket.VP 384.3
Jesus avbröt emellertid inte sin symboliska framställning. Han återupprepade sanningen med än starkare uttryck: “Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om I icke äten Människosonens kött och dricken hans blod, så haven I icke liv i eder. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. Ty mitt kött är sannskyldig mat, och mitt blod är sannskyldig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han förbliver i mig, och jag förbliver i honom.”VP 384.4