Oberättigat krav

Om Jesus hade betalat skatten utan någon protest skulle han i själva verket ha godkänt det berättigade i kravet och skulle därigenom ha förnekat sin gudom. Men samtidigt som han såg att det bästa hade varit att tillmötesgå deras krav, förnekade han det anspråk som det var baserat på. Genom sättet att anskaffa den summa som behövdes för att betala skatten, gav han bekräftelse på sin gudomliga egenart. Det blev uppenbart att han var ett med Gud och därför inte skattskyldig som en vanlig medborgare i Israel.VP 434.1

“Gå ned till sjön”, sade han till Petrus, “och kasta ut en krok. Tag så den första fisk som du drager upp, och när du öppnar munnen på honom, skall du där finna en silverpenning. Tag den, och giv den åt dem för mig och dig.”VP 434.2

Även om han hade klätt sin gudom i mänsklig gestalt uppenbarade han sin härlighet genom detta underverk. Det var uppenbart att han var den om vilken David hade sagt: “Mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen; jag känner alla fåglar på bergen, och vad som rör sig på marken är mig bekänt. Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det; ty min är Jordens krets med allt vad därpå är.” — Ps. 50:10 -12.VP 434.3

Samtidigt som Jesus klargjorde att han inte stod under någon förpliktelse att betala skatten, inlät han sig inte i strid med Judarna om det, eftersom de skulle ha misstolkat hans ord och använt dem emot honom. För att inte bli till anstöt genom att undanhålla bidraget gjorde han det som med rätta inte kunde krävas av honom. Denna undervisning skulle bli mycket värdefull för hans efterföljare. Tydligt markerade förändringar skulle snart inträda i deras förhållande till tempeltjänsten. Jesus lärde dem att de inte i onödan skulle ställa sig i motsatsförhållande till den bestående ordningen. Så vitt möjligt skulle de undvika att ge anledning till att deras tro blev misstydd. Samtidigt som de kristna inte bör uppoffra någon enda sanningsprincip bör de alltid undvika strid, när så är möjligt.VP 434.4

Då Jesus och apostlarna blev ensamma i huset efter det att Petrus hade gått ned till sjön, kallade han de andra till sig och frågade: “Vad var det I samtaladen om på vägen?” Jesu närvaro och hans fråga ställde saken i en helt annan belysning än de hade sett den, medan de diskuterade med varandra på vägen. Skam och självförebråelse gjorde dem tysta. Jesus hade talat om för dem att han skulle dö för deras skull och att deras egoistiska äregirighet stod i pinsam motsättning till hans osjälviska kärlek.VP 435.1

Då Jesus talade om för dem att han skulle lida döden och uppstå igen, sökte han leda dem in i ett samtal om deras stora trosprov. Hade de varit beredda att ta emot det som han ville klargöra för dem, skulle de ha besparats bitter ångest och förtvivlan. Det han ville säga dem skulle ha skänkt dem tröst under den smärtsamma förlustens och besvikelsens stunder. Men även om han hade talat om för dem vad han gick till mötes, så tydligt som han gjort, kom hans ord att han snart skulle gå till Jerusalem, att på nytt väcka liv i deras hopp om att riket var på väg att upprättas. Detta hade lett dem fram till frågan om vem som skulle komma att få det högsta ämbetet. När Petrus kom tillbaka från sjön berättade de om Frälsarens fråga, och till sist var det en av dem som vågade fråga Jesus: “Vilken är den störste i himmelriket?”VP 435.2

Frälsaren samlade sina apostlar omkring sig och sade till dem: “Om någon vill vara den förste, så vare han den siste av alla och allas tjänare.” I dessa ord låg det ett högtidligt allvar och en djup intrycksfullhet som apostlarna långt ifrån kunde fatta. Det som Jesus såg, kunde de inte upptäcka. De förstod inte Jesu rikes natur. Denna okunnighet var den synbara orsaken till deras diskussion. Men den verkliga orsaken låg djupare. Genom att förklara Guds rikes natur skulle Jesus tillfälligt ha kunnat dämpa deras ambitioner men detta skulle inte ha påverkat den underliggande orsaken. Till och med efter det att de hade fått den fullast tänkbara kunskap, skulle vilken som helst fråga om rang ha kunnat skapa strid på nytt. Därigenom skulle olycka ha drabbat församlingen efter Jesu bortgång. Striden om den högsta ställningen var ett utslag av samma anda som utlöste den första impulsen till den stora striden i den eviga världen och som hade fört Jesus ned från himmelen för att dö. Han sig framför sig Lucifer “den strålande morgonstjärnan” som i härlighet övergick alla änglarna som omger tronen, han som stod närmare Guds Son än någon annan. Lucifer hade sagt: “Jag vill . . . göra mig lik den Högste.” — Jes. 14:12, 14. Och detta krav på självupphöjelse hade fört striden in i själva himmelen och gjort att en stor del av Guds härskaror hade drivits ut. Om Lucifer verkligen hade önskat att bli lik den Högste skulle han aldrig ha övergett sin framträdande plats i himmelen, eftersom den Högstes anda tar sig uttryck i osjälviskt tjänande. Lucifer ville få Guds kraft men inte hans väsen. Han försökte tillkämpa sig den högsta platsen. Var och en som behärskas av hans anda kommer att göra detsamma. Därigenom blir fiendskap, disharmoni och strid ofrånkomliga. Makten tillfaller den starkaste. Satans rike är ett tvångets rike. Varje enskild individ betraktar alla andra som ett hinder på vägen till den egna framgången eller som ett trappsteg som kan föra honom upp till en framträdande plats.VP 435.3

Samtidigt som Lucifer betraktade det som åtråvärt att bli lik Gud, sägs det om Kristus, den Upphöjde, att han “utblottade sig själv, i det han antog tjänareskepnad, när han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset”. (Fil. 2:7, 8.) Nu låg korset omedelbart framför honom och hans apostlar var upptagna av att söka egna fördelar, vilket är själva principen i Satans rike. Därför kunde de inte känna någon medkänsla med sin Herre eller ens förstå honom, då han talade med dem om sin förödmjukelse.VP 436.1

Med stor mildhet, men ändå med högst allvarligt eftertryck, försökte Jesus komma tillrätta med det onda. Han visade dem vilken princip som råder i himmelen, och vari sann storhet består, bedömd efter den himmelska måttstocken. De som var behärskade av högmod och av lystnad efter utmärkelse, tänkte på sig själva och på den belöning de skulle få, i stället för på hur de skulle kunna ge Gud tillbaka de gåvor de hade fått. Dessa skulle inte få någon plats i himmelen, eftersom de hade anslutit sig till Satans skaror.VP 436.2