Skönhetssyn väcker sorg

Jesus betraktade scenen. Den väldiga folkskaran dämpade sina rop, trollbundna av den plötsliga skönhetssynen. Allas ögon vändes mot Frälsaren och väntade att få se hans ansikte lysa av samma beundran som de själva kände. Men istället såg de ett uttryck av sorg. De blev förvånade och besvikna, då de såg hans ögon fyllas av tårar och bans kropp vagga fram och tillbaka som ett träd i storm, under det att ett ångestrop bröt fram över hans skälvande läppar som från djupet av ett förkrossat hjärta. Vilken syn var inte detta för änglar att betrakta! Deras älskade anförare i ångesttårar! Vilken syn var det inte för den glada folkskaran som med triumfrop och viftande av palmgrenar hade eskorterat honom till den härliga staden, där de innerligt hoppades att han nu skulle börja regera! Jesus grät också vid Lasarus’ grav, men det var en gudomlig sorg av medlidande med mänsklig olycka. Men denna plötsliga sorg var som en klagande ton i en stor triumferande kör. Mitt i denna glädjescen, där alla visade honom sin hyllning, föll Israels konung i tårar, inte stilla glädjetårar, utan tårar och suckar av en ångest som han inte kunde hålla tillbaka. Folkskarorna slogs av en plötslig dysterhet. Många grät av deltagande med en sorg, som de inte kunde fatta.VP 569.2