Ljusgestalterna

Kvällen närmar sig då Jesus kallar till sig tre av sina apostlar, Petrus, Jakob och Johannes och för dem över fälten och in på en ojämn stig som leder upp till en enslig bergssluttning. Hela dagen hade Frälsaren och hans apostlar varit på resa och samtidigt undervisat folket. Klättringen uppför berget tröttar ut dem ytterligare. Jesus har lyft bördan från många lidande människors sinnen. Han har sänt livets ström genom deras försvagade kroppar. Men han är också underkastad mänsklig begränsning. Liksom sina apostlar blir han trött av vandringen.
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 17:1-8; Markusevangeliet 9:2-8; Lukasevangeliet 9:28-36.VP 421.1

Solnedgångens ljus dröjer kvar på bergets topp. Dess bortdöende glans kastar ett blekt ljus över den stig på vilken de vandrar. Snart dör emellertid ljuset bort på bergstoppen liksom i dalen. Solen försvinner bakom horisonten i väster. De ensliga vandrarna omsluts av nattens mörker. De dystra omgivningarna tycks stå i samklang med deras sorgtyngda liv, över vilket molnen tätnar mer och mer.VP 421.2

Apostlarna vill inte direkt fråga Jesus vart han leder dem och vilken avsikten är med vandringen. Han har ofta tillbringat hela nätter på bergen i bön. Han som har skapat bergen och dalarna, känner sig hemma i naturen och njuter av dess stillhet. Apostlarna följer med dit Jesus är på väg. Men de undrar ändå varför Mästaren leder dem på denna mödosamma väg, då de är trötta och även han behöver vila.VP 421.3

Efter en stund säger Jesus till dem, att de inte skall gå längre. Han, smärtornas man, går några steg längre bort, faller ned på sitt ansikte och börjar bedja under starkt rop och tårar. Han ber om kraft att uthärda provet i mänsklighetens ställe. Han måste själv få ett förnyat grepp om Allmakten. Bara så kan han möta framtiden. Han framlägger sin längtan då det gäller hans efterföljare. Han ber att deras tro i mörkrets stund inte skall gå om intet. Daggen faller tätt på hans nedböjda gestalt, men han frågar inte efter det. Nattens skuggor sänker sig djupt över honom, men han ser det inte. Så går timmarna sakta. Till att börja med förenar sig apostlarnas böner med hans i uppriktig hängivenhet, men redan efter en stund överväldigas de av trötthet. Även om de försöker hålla intresset uppe för vad som försiggår faller de ändå i sömn. Jesus hade talat med dem om sina lidanden. Han hade tagit dem med sig för att de skall förena sig med honom i bön. Även i denna stund ber han för dem. Frälsaren har lagt märke till apostlarnas dysterhet och längtar efter att kunna lindra deras sorg med en försäkran om att deras tro inte har varit förgäves. Inte ens alla tolv apostlarna kunde ta emot den uppenbarelse han ville låta dem uppleva. Bara de tre som skall bevittna hans ångest i Getsemane, har blivit utvalda att följa med honom upp på berget. Vad han nu främst koncentrerar sig på i sin bön är en innerlig begäran att de skall få se den härlighet avslöjas, som han hade hos sin Fader förrän världen var till. Han ber att hans rike skall bli uppenbarat för mänskliga ögon och att hans apostlar skall få kraft att kunna se det. Han ber att de skall få bevittna en sådan uppenbarelse av hans gudom som skall trösta dem i ångestens tyngsta timma, med den fasta tillförsikten att han är Guds Son och att hans skymfliga död är en del av återlösningsplanen.VP 421.4

Hans bön blir hörd. Medan han ligger böjd på den steniga marken öppnas plötsligt himmelen, de gyllene portarna till Guds stad slås upp på vid gavel. En himmelsk strålglans sänker sig ned över berget och omsluter Frälsaren. Hans inneboende gudom genomstrålar hans mänskliga gestalt och möter härligheten som kommer ovanifrån. När Jesus reser sig från sin nedböjda ställning framstår han i gudomligt majestät. Själsångesten är borta. Hans ansikte lyser “såsom solen”. Hans kläder är “vita som ljuset”.VP 422.1

Apostlarna som vaknar, ser den flod av härlighet som upplyser berget. Med bävan och undran ser de sin Mästares strålande gestalt. När de förmår uthärda det underbara ljuset upptäcker de att Jesus inte är ensam. Vid sidan om honom står två himmelska väsen och samtalar med honom. Det är Moses som en gång talade med Gud på Sinai, och Elia som fick den stora förmånen — som bara ytterligare en av Adams släkt hade fått — att aldrig behöva underkasta sig dödens välde.VP 422.2

Femton århundraden tidigare hade Mose från Pisga-bergets topp sett löftets land. Men på grund av sin synd vid Meriba fick han inte komma ditin. Glädjen att föra Israel till deras fäders arvedel blev inte heller honom förunnad. Enträget, ångestfullt bad han: “Låt mig nu få gå ditöver och se det goda landet på andra sidan Jordan, det goda berglandet där och Libanon” (5 Mos. 3:25), men bönen avslogs. Det hopp grusades som under fyrtio år lyste i ökenvandringens mörker. En grav i ödemarken blev målet för dessa år av ihärdigt arbete och själspåfrestande omsorg. Men han “som förmår göra mer, ja, långt mer, än allt vad vi bedja eller tänka” (Ef.3:20), hade efter detta mått besvarat sin tjänares bön. Moses gick in under dödens makt, men graven skulle inte få behålla honom. Kristus själv kallade honom åter till livet. Satan, frestaren, hade gjort anspråk på Mose kropp på grund av hans synd, men Kristus, Frälsaren, förde honom ur graven. (Judas v. 9.)VP 423.1