Gisslet över månglarna

“Därefter begav han sig ned till Kapernaum med sin moder och sina bröder och sina lärjungar; och där stannade de några dagar. Judarnas påsk var nu nära, och Jesus begav sig då upp till Jerusalem.”
Kapitlet bygger på Johannesevangeliet 2:12-22.VP 144.1

På denna resa anslöt sig Jesus till ett av de stora sällskap som var på väg till huvudstaden. Han hade ännu inte offentligt omtalat sitt uppdrag och anslöt sig därför obemärkt till resenärerna. Vid dessa tillfällen var Messias’ ankomst, som blivit så uppmärksammad genom Johannes’ verksamhet, det dominerande samtalsämnet. Med ivrig entusiasm stannade man inför hoppet om nationell storhet. Jesus visste att detta hopp inte skulle förverkligas eftersom det var grundat på en feltolkning av Skrifterna. Med djupt allvar uttydde han profetiorna och försökte sporra folket till att närmare studera Guds ord.VP 144.2

De judiska ledarna hade undervisat folket om att de i Jerusalem skulle få lära sig hur man tillbad Gud. Under påskveckan samlades på denna plats stora skaror som kom från alla delar av Palestina, ja, till och med ifrån avlägsna länder. Tempelgårdarna var fyllda av en brokig skara. Många kunde inte föra med sig det offer som skulle frambäras som symbol på honom som skulle offra sig själv. De kunde köpa sitt offerdjur av dem som sålde sådana på den yttre förgården. Här samlades människor ur alla samhällsklasser för att förse sig med offerdjur. Och här växlades alla slags utländska pengar mot de särskilda pengar som gällde i templet.VP 144.3

Varje jude hade ålagts att årligen betala en halv sikel som “en försoningsgåva för sig”. De pengar som kom in på detta sätt användes för templets underhåll. (2 Mos. 30:12-16.) Dessutom gavs stora summor som frivilliga offer, som lades ned i helgedomens skattkammare. Och det var dessutom stadgat att alla utländska pengar skulle växlas mot särskilda mynt som kallades helgedomssikeln, som godkändes i tjänsten i templet. Penningväxlandet gav tillfälle till bedrägeri och utpressning och hade urartat till en vanhedrande handel som utgjorde en inkomstkälla för prästerna.VP 144.4

Säljarna begärde oskäliga priser för sina djur och delade vinsten med prästerna och rådsherrarna, som därigenom gjorde sig rika på folkets bekostnad. Tillbedjarna trodde, som de blivit lärda, att om de inte frambar något offer skulle inte Guds välsignelse vila över deras barn eller deras land. På detta sätt kunde man utkräva höga priser på djuren. När folket ändå hade kommit så långt kunde de inte återvända hem utan att ha utfört de heliga handlingar som de kommit för att utföra.VP 145.1

Ett stort antal offerdjur offrades vid påskhögtiden. Försäljningen utanför templet var mycket livlig. Den oordning som uppstod gav intryck av ett stojande marknadstorg snarare än ett Guds heliga tempel. Här kunde man höra ivrigt köpslående, boskapens råmande, fårens bräkande och duvornas kuttrande, blandat med penningskrammel och häftig ordväxling. Oredan var så stor att tillbedjarna blev störda, och orden som riktades till den Högste drunknade i larmet som störde tempelfriden. Judarna var ytterst stolta över sin fromhet. De gladde sig över sitt tempel. Varje nedsättande ord om templet betraktades som hädelse. De var mycket noggranna då de utförde de ceremonier som tillhörde tempeltjänsten, men girigheten efter pengar hade övervunnit deras betänkligheter. De var knappast medvetna om hur långt de hade avlägsnat sig från den ursprungliga avsikten med gudstjänsten som förordnats av Gud själv.VP 145.2

När Herren steg ned på Sinai helgades platsen av hans närvaro. Mose fick befallning att märka ut en gräns runt omkring berget och helga det och Herren uttalade dessa varningsord: “Tagen eder till vara för att stiga upp på berget eller komma vid dess fot. Var och en som kommer vid berget skall straffas med döden; men ingen hand må komma vid honom, utan han skall stenas eller skjutas ihjäl. Evad det är djur eller människa, skall en sådan mista livet.” — 2 Mos. 19:12, 13.VP 145.3

På detta sätt inskärptes det, att varhelst Gud uppenbarade sig är platsen helig. De områden som hörde till Guds tempel skulle ha betraktats som heliga. Men för vinningslystnadens skull förlorades allt detta ur sikte.VP 146.1

Prästerna och rådsherrarna hade kallats att vara Guds representanter inför folket. De borde ha rättat till missförhållandena på tempelgården. De borde ha gett folket ett föredöme i redbarhet och medkänsla. I stället för att tänka på sin egen fördel skulle de ha tänkt på folkets bästa och hjälpt dem som inte kunde köpa de offer som fordrades. Men det gjorde de inte. Girigheten hade förhärdat dem.VP 146.2