Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Vändpunkten - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Befrielse med underton

    De hade stannat kvar hela natten på berget. Då solen gick upp, gick Jesus och hans apostlar ned på slätten. Apostlarna var fyllda av respektfull fruktan och var tysta, försjunkna i tankar. Till och med Petrus gick tyst. Med glädje skulle de ha blivit kvar på den heliga platsen, där ljuset från himmelen hade lyst och där Guds Son hade låtit sin härlighet lysa fram. Men det fanns arbete att utföra bland folket, som redan sökte efter Jesus både nära och fjärran.
    Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 17:9-21; Markusevangeliet 9:9-29; Lukasevangeliet 9:37-45.
    VP 426.1

    Vid foten av berget hade en stor skara samlats, ditförd av de apostlar som hade blivit kvar, men som visste vart Jesus hade dragit sig tillbaka. Då Frälsaren närmade sig, sade han till sina tre apostlar att inte avslöja något av det som de hade varit vittne till. Han sade: “Omtalen icke för någon denna syn, förrän Människosonen har uppstått från de döda.” Den uppenbarelse apostlarna fått, skulle de tänka över inom sig och inte tala om öppet. Att berätta det för folket skulle bara ha väckt åtlöje eller meningslösa funderingar. Inte ens de andra nio apostlarna skulle kunna förstå synen förrän efter Jesu uppståndelse. Hur svårt också de tre apostlarna hade att tro, framgår av att de, trots att Jesus hade talat med dem om vad som låg framför honom, diskuterade med varandra om vad uppståndelsen från de döda egentligen innebar. Ändå bad de inte Jesus om någon förklaring. Hans ord om framtiden hade fyllt dem med sorg. De ville inte veta något mer om det som de hade så svårt för att tro att det någonsin skulle inträffa.VP 426.2

    När folket fick syn på Jesus skyndade de mot honom och hälsade honom med rop av glädje och tacksamhet. Men Jesu snabba blick upptäckte genast att de var strängt rådvilla. Apostlarna såg också bekymrade ut. Något hade inträffat som orsakat dem bitter missräkning och förödmjukelse.VP 426.3

    Medan de väntat vid foten av berget hade en far sänt sin son till dem, för att de skulle befria honom från en stum ande som ansatte honom. Då Jesus sände ut sina apostlar att predika i Galiléen gav han dem makt att utdriva onda andar. Och de gick, starka i tron, och de onda andarna hade lytt deras ord. Nu hade de i Jesu namn befallt den onde anden att lämna sitt offer, men demonen hade bara hånat dem genom att ge ett nytt bevis på sin makt. Utan att kunna säga något till sitt försvar kände apostlarna att de hade dragit vanära över sig själva och över sin Mästare. I folkhopen fanns också några skriftlärde, som gjorde det bästa av situationen för att förödmjuka dem. De omringade apostlarna och ansatte dem med frågor och försökte bevisa att de och deras Mästare var bedragare. Här fanns, förklarade de skriftlärde triumferande, en ond ande som varken Jesus eller hans apostlar kunde besegra. Folket var på väg att gå över på de skriftlärdes sida. En våg av förakt och hån gick genom folkhopen.VP 427.1

    Men plötsligt tystnade anklagelserna. Jesus och hans tre apostlar närmade sig och med en hastig omsvängning i känslorna vände folket för att möta dem. En natt i beröring med den himmelska härligheten hade lämnat spår efter sig hos Frälsaren och hans följeslagare. Deras ansikten lyste av ett ljus som kom åskådarna att bäva. De skriftlärde drog sig förskräckta tillbaka när folket välkomnade Jesus.VP 427.2

    Som om han varit vittne till allt vad som hänt gick Jesus fram till platsen där förvirringen uppstått och riktade sin blick mot de skriftlärde och frågade: “Varom disputeren I med dem?”VP 427.3

    Men de röster som nyss höjdes så djärvt och utmanande var nu tysta. En stillhet hade sänkt sig över hela skaran. Den olycklige fadern banade sig väg genom hopen och föll ner för Jesu fötter och berättade för honom om sina bekymmer och sin besvikelse.VP 427.4

    “Mästare”, sade han, “jag har fört till dig min son, som är besatt av en stum ande. Och varhelst denne får fatt i honom kastar han omkull honom . . . Nu bad jag dina lärjungar att de skulle driva ut honom, men de förmådde det icke.”VP 427.5

    Jesus såg sig omkring på den skräckslagna skaran och de kritiska skriftlärde och de förvirrade apostlarna. Han läste oro i varje blick och med sorgsen röst utropade han: “O du otrogna släkte, huru länge måste jag vara hos eder? Huru länge måste jag härda ut med eder?” Sedan vände han sig till den bekymrade fadern och sade: “Fören honom till mig.”VP 428.1

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents