Hans enda tillförsikt

Orden från himmelen: “Denne är min älskade Son i vilken jag har funnit behag” (Matt. 3:17), ljöd ännu i Satans öron, men han hade bestämt sig för att förmå Jesus att tvivla på dessa ord. Guds ord var den enda försäkran Jesus hade om sitt gudomliga uppdrag.VP 106.1

Han hade kommit för att leva som människa bland människorna och det var Ordet som förkunnade hans samband med himmelen. Nu försökte Satan förleda honom till att tvivla på detta ord. Om Kristi tillit till Gud kunde rubbas så visste Satan att ban skulle avgå med segern i denna strid. Då skulle han övervinna Jesus. Han hoppades att Jesus under tyngden av modlöshet och överväldigande hunger skulle förlora tron på sin Fader och göra ett under för att tillfredsställa sig själv. Hade Jesus gjort det skulle frälsningsplanen ha gått om intet: När Satan och Guds Son för första gången möttes i strid var Jesus anförare för de himmelska härskarorna och Satan blev då som ledare för upproret i himmelen utkastad. Här är förhållandet tydligen omvänt och Satan gör sitt bästa av det företräde han menar sig ha. Ett gudomligt väsen borde kunna styrka sina anspråk genom att utföra ett underverk. “Är du Guds Son, så bjud att dessa stenar bliva bröd.” En sådan handling som utfördes genom skaparmakt skulle, framhåller frestaren, bli ett avgörande bevis på hans gudomlighet. Det skulle göra ett slut på striden.VP 106.2

Endast genom en inre kamp kunde Jesus stillatigande lyssna till ärkefienden. Men Guds Son skulle inte bevisa sin gudomsnatur för Satan eller förklara orsaken till sin förnedring, Genom eftergifter för uppviglarens krav skulle ingenting kunna vinnas varken för människornas bästa eller till Guds ära. Hade Jesus samtyckt till fiendens förslag skulle Satan ha sagt: “Låt mig se ett tecken, så att jag kan tro att du är Guds Son.” Inga bevis skulle ha kunnat avlägsna upprorsandan ur hans hjärta. Och Jesus fick inte utöva gudomlig makt till sin egen fördel. Han hade kommit för att uthärda prövningar på samma sätt som vi för att bli ett föredöme för oss i tro och undergivenhet. Varken här eller vid något senare tillfälle under sitt liv på jorden utförde Jesus något underverk av själviska bevekelsegrunder. Alla hans underverk utfördes till andras bästa. Fastän Jesus från början kände igen Satan, blev han inte frestad att inlåta sig i strid med honom, Minnet av rösten från himmelen styrkte honom och han vilade i sin Faders kärlek. Han ville inte dagtinga med frestelsen.VP 107.1

Jesus mötte Satan med Bibelns ord. “Det är skrivet”, sade han. I varje frestelse var Guds ord hans vapen, Satan krävde ett underverk av Kristus som tecken på hans gudomsnatur. Men det som är större än alla underverk är en fast tillit. “Så säger Herren”, var ett bevis som inte kunde bestridas. När Jesus intog denna ståndpunkt kunde frestaren inte vinna någon framgång. Det var när Jesus var ytterligt svag som han utsattes för de häftigaste frestelserna. På så sätt tänkte Satan vinna seger. Genom detta tillvägagångssätt hade han vunnit seger över människorna. När styrkan svek, när viljekraften försvagades och tron sviktade i sin vila i Gud, då blev många övervunna som länge och tappert kämpat för det rätta. Moses var trött av Israels fyrtioåriga vandring i öknen, då hans tro för ett ögonblick sviktade och han släppte taget om den oändliga kraften. Han svek just på gränsen till det utlovade landet. Så var det också med Elia som oförskräckt trätt fram inför konung Ahab, som stått ansikte mot ansikte med hela Israel med fyrahundrafemtio Baalsprofeter i spetsen. Efter denna påfrestande dag på Karmel, då de falska profeterna mött sitt öde och folket betygat sin trohet mot Gud, flydde Elia för sitt liv på grund av den avgudadyrkande Isebels hotelse. På samma sätt har Satan dragit fördel av människornas svaghet. Och han skall alltjämt verka på samma sätt. Närhelst någon är omgiven av mörker, blir förvirrad av omständigheter eller hemsöks av fattigdom och olycka är Satan till hands för att fresta och plåga. Han angriper karaktärens svagaste punkter. Och han söker rubba vår tilltro till Gud som tillåter sådana förhållanden att existera. Vi frestas att misstro Gud och ifrågasätta hans kärlek.VP 107.2