Ännu mer plågad av samvetskval

Johannes Döparens huvud fördes till Herodias som tog emot det med djävulsk tillfredsställelse. Hon gladde sig över sin hämnd och smickrade sig med att Herodes’ samvetsbetänkligheter inte längre skulle besvära honom. Men hennes synd medförde ingen lycka. Hennes namn blev beryktat och avskytt, medan Herodes blev ännu mer pinad av samvetskval än han förut hade varit, som följd av profetens varningar. Inflytandet av Johannes’ lära upphörde inte. Det skulle fortsätta att verka genom alla släktled till tidens slut.VP 215.1

Herodes tänkte ständigt på sin synd. Han försökte på alla sätt komma undan sitt samvetes anklagelser. Hans förtroende för Johannes var orubbat. När Herodes tänkte på Johannes’ liv i självförnekelse, hans högtidliga, allvarliga förmaningar, hans sunda omdöme som rådgivare, och mindes vad som orsakat Johannes’ död, kunde Herodes inte finna någon ro mer. När han sysslade med statens angelägenheter, när han tog emot ärebetygelser av människor, visade han ett leende ansikte och ett värdigt uttryck, medan han dolde ett ångestfyllt sinne, ständigt nedtryckt av fruktan för att en förbannelse vilade över honom.VP 215.2

Herodes hade tagit djupt intryck av Johannes’ uttalande att intet kunde döljas för Gud. Han var övertygad om att Gud var närvarande överallt, att Gud hade varit vittne till utsvävningarna i bankettsalen, att han hade hört befallningen att halshugga Johannes och hade sett Herodias’ glädje och de förolämpningar hon riktat mot sin tillrättavisares avhuggna huvud. Och mycket av det som Herodes hade hört profeten säga, talade nu till hans samvete mera klart än predikandet i öknen hade gjort.VP 215.3

När Herodes fick höra om Jesu verksamhet, blev han ytterligt bekymrad. Han trodde att Gud hade uppväckt Johannes från de döda och sänt honom ut med ännu större makt att fördöma synden. Han gick i en ständig fruktan för att Johannes skulle hämnas sin död genom att uttala någon dom över honom och hans hus. Herodes skördade det som Gud hade sagt skulle bli resultatet av ett liv i synd: “Ett bävande hjärta och förtvinande ögon och en försmäktande själ. Och ditt liv skall synas dig likasom hänga på ett hår; du skall känna fruktan både natt och dag och icke vara säker för ditt liv. Om morgonen skall du säga: ‘Ack att det vore afton!’, och om aftonen skall du säga: ‘Ack att det vore morgon!’ Sådan fruktan skall du känna i ditt hjärta, och sådana ting skall du se för dina ögon.” — 5 Mos. 28:65-67. Syndarens egna tankar är hans anklagare. Ingen tortyr kan vara mer plågsam än ett skuldmedvetet samvetes agg, som inte ger ro, varken dag eller natt.VP 216.1

För många var Johannes Döparens öde höljt i djupaste mysterium. De frågade, varför han skulle överlämnas till att försmäkta och dö i ett fängelse. Hemligheten i denna dunkla försyn kan vår mänskliga uppfattning inte genomskåda, men den kan aldrig rubba vår tillit till Gud, när vi tänker på att Johannes bara blev delaktig av Kristi lidanden. Alla som följer Kristus kommer att få bära uppoffringens krona. De kommer utan tvivel att bli missförstådda av egenkära människor, och de kommer att göras till föremål för Satans angrepp. Satan har upprättat sitt rike för att fördärva och förgöra denna självuppoffringens princip, och han kommer att föra krig mot den, varhelst den ger sig till känna.VP 216.2

I barndomen, ungdomen och under mannaåren hade Johannes utmärkt sig genom sin styrka. Då hans röst hördes i öknen: “Bereden väg för Herren, gören stigarna jämna för honom” (Matt. 3:3), fruktade Satan för sitt rikes säkerhet. Syndens skadeverkningar uppenbarades på ett sådant sätt att människor bävade. Satans makt över många som hade behärskats av honom bröts. Han hade varit outtröttlig i sina ansträngningar att leda Johannes Döparen bort från ett liv i oförbehållsam hängivenhet åt Gud, men utan framgång. Och han hade inte heller lyckats besegra Jesus. I frestelsens öken hade Satan lidit nederlag, och hans raseri var enormt. Nu bestämde han sig för att orsaka Jesus sorg genom att slå ner Johannes. Honom som han inte hade kunnat förleda till synd, ville han nu orsaka lidande. Jesus grep inte in för att befria sin tjänare. Han visste att Johannes skulle hålla ut i prövningen. Med glädje skulle Frälsaren ha kommit till Johannes för att upplysa fängelsehålans mörker med sin närvaro. Men han fick inte överlämna sig i fiendens händer och äventyra sitt eget uppdrag. Med glädje skulle han ha befriat sin trofaste tjänare, men av hänsyn till tusenden som under kommande tider skulle få gå från fängelse till död, skulle Johannes få tömma martyrens bägare. När Jesu efterföljare måste försmäkta i ensamma fängelseceller eller omkomma genom svärd, på sträckbänken eller på bålet, tillsynes helt övergivna av Gud och människor, vilken tröst skulle det då inte bli för dem att tänka på att Johannes Döparen, som Jesus själv hade berömt för hans trohet, hade mött ett liknande olycksöde.VP 216.3