Satan plågade Jesus våldsamt med svåra frestelser. Frälsaren kunde i detta ögonblick inte se något bortom gravens portar. Hoppet kunde inte få honom att se sig själv komma ut ur gravens mörker som dödens besegrare. Han fruktade att synden var så avskyvärd för Gud, att deras skilsmässa skulle bli evig. Jesus kände den ångest som syndaren kommer att uppleva när ingen nåd mer finns för det fallna människosläktet. Det var Faderns vrede över synden som drabbade honom och gjorde det lidande som han måste uthärda, så starkt att hans hjärta brast.VP 758.1

Med häpnad såg änglarna Frälsarens desperata ångest. Himmelens härskaror dolde sina ansikten inför den fasansfulla anblicken. Själva naturen uttryckte sin sympati för sin skymfade och döende Skapare. Solen vägrade att se på den skräckfyllda scenen. Den hade lyst över jorden med sin fulla glans vid middagstiden, då den plötsligt var som utplånad. Fullständigt mörker omslöt korset som ett sorgdok. “Då kom över hela landet ett mörker som varade ända till den nionde timmen.” Det var ingen solförmörkelse och det fanns inte någon annan naturlig förklaring till detta mörker, som var lika djupt som en midnatt utan måne och stjärnor.VP 758.2

I detta tjocka mörker dolde sig Guds närvaro. Han gör mörkret till sin boning och döljer sin härlighet för människorna. Gud och hans heliga änglar var närvarande vid korset. Fadern var med sin Son. Ändå var hans närvaro fördold. Hade hans härlighet blixtrat fram genom molnen, skulle varje mänsklig åskådare ha blivit tillintetgjord. Och i detta fasansfulla ögonblick kunde inte Jesus få erfara lättnaden av Faderns närvaro. “Han trampade vinpressen allena och ingen i folket stod honom bi.”VP 758.3

I detta djupa mörker inneslöt Gud sin Son under hans sista ångest som människa. Alla som såg Jesus i hans lidande, blev övertygade om hans gudomliga ursprung. Hans ansikte kunde aldrig glömmas av dem som en gång sett det. Såsom Kains ansikte uttryckte mördarens skuld, uppenbarade Jesu ansikte oskuld, frid och godhet — en bild av Gud. Men hans anklagare ville inte fästa något avseende vid den himmelska bekräftelsen. Genom ändlösa timmar av lidande hade Jesus blivit ursatt för den gycklande folkhopens närgångna blickar. Av barmhärtighet doldes han nu i Guds mantel.VP 759.1

Gravens stillhet tycktes nu ha sänkt sig över Golgata. En namnlös skräck grep folkmassan, som hade samlats vid korset. Förbannelserna och smädelserna dog på folkets läppar. Män, kvinnor och barn föll framstupa på marken. Skarpa blixtar flammade då och då fram ur molnet och upplyste korset och den korsfäste Frälsaren. Alla — präster, rådsherrar, skriftlärde, bödlar och pöbel — trodde att hämndens dag hade kommit över dem. Efter en stund viskade någon att Jesus skulle stiga ned från korset. Några försökte leta sig tillbaka till staden. De slog sig för bröstet och jämrade sig.VP 759.2

Som lösen för mänskligheten

Det hemlighetsfulla ropet