Timmermannens son

Över den lyckliga tid då Jesus arbetade i Galiléen vilade en skugga: befolkningen i Nasaret förkastade honom. “Är då denne icke Josefs son?”, sade de.
Kapitlet bygger på Lukasevangeliet 4:16-30.VP 224.1

Under sin barndom och ungdom hade Jesus tillsammans med sina bröder tillbett i synagogan i Nasaret. Efter det att han börjat sin verksamhet hade han varit borta ifrån dem, men de visste mycket väl hur det hade gått för honom. Då han nu återigen visade sig ibland dem, steg deras intresse och deras förväntan i mycket hög grad. Där fanns de bekanta ansikten som han hade känt från det han var liten. Här fanns hans mor, hans bröder och systrar. Allas ögon vändes emot honom, då han steg in i synagogan på sabbaten och intog sin plats bland de tillbedjande.VP 224.2

Under dagens ordinarie gudstjänst läste de äldste från profeterna och förmanade folket att alltjämt vänta den som skulle komma och som skulle införa ett härligt konungadöme och bannlysa allt förtryck. Talaren försökte uppmuntra sina åhörare genom att påminna dem om alla bevisen för att Messias’ ankomst var nära. Han skildrade hans ankomsts härlighet och framkastade tanken, att han skulle visa sig i spetsen för krigshärar för att befria Israel.VP 224.3

När en rabbin fanns närvarande i synagogan väntade man att han skulle hålla en predikan. Vilken som helst israelit kunde få läsa ur profetiorna. Denna sabbat uppmanades Jesus att ta del i gudstjänsten. Han “stod upp till att föreläsa. Då räckte man åt honom profeten Esaias’ bok.” (Luk. 4:16, 17.) Det Skriftställe han läste var ett som de förstod avsåg Messias. “‘Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har sänt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet och till att predika ett nådens år från Herren’. Sedan lade han ihop boken och gav den tillbaka åt tjänaren . . . Och alla som voro i synagogan hade sina ögon fästa på honom . . . Och de gåvo honom alla sitt vittnesbörd och förundrade sig över de nådens ord som utgingo från hans mun.” — Luk. 4:18-22.VP 224.4

Jesus stod framför folket som en levande uttolkare av profetiorna om sig själv. Som förklaring till de ord som han hade läst talade han om Messias som de förtrycktas hjälpare, fångarnas befriare, de lidandes läkare, han som gav de blinda syn och uppenbarade sanningens ljus för världen. Hans intrycksfulla uppträdande och den sällsamma makt hans ord hade, grep åhörarna med en kraft som de aldrig tidigare hade upplevt. Det gudomliga inflytandet bröt ned varje barriär. Liksom Moses såg de den Osynlige. Deras sinnen påverkades av den helige Ande och de svarade med övertygelse “Amen” och lovprisade Herren.VP 225.1

Men då Jesus sade till dem: “I dag är detta skriftens ord fullbordat inför edra ögon”, kom de åter plötsligt att tänka på sig själva och på de påståenden som han, som talade till dem, hade gjort. De, israeliterna, Abrahams barn, hade framställts som om de levde i slaveri. De hade blivit omtalade som fångar som skulle frigöras från det ondas makt, som de som vandrade i mörkret och behövde sanningens ljus. De kände sig förolämpade i sin stolthet. Deras fruktan väcktes. Jesu uttalanden tydde på att hans arbete för dem skulle bli någonting helt annat än vad de önskade. Deras handlingar skulle kanske bli alltför noggrant undersökta. Trots den noggrannhet med vilken de utförde sina utvärtes ceremonier, drog de sig för att bli granskade av dessa klara, forskande ögon.VP 225.2

Vem är denne Jesus?, frågade de. Han som hade gjort anspråk på att själv äga Messias’ härlighet, var ju son till en timmerman. Han hade själv arbetat i sitt hantverk tillsammans med sin far Josef. De hade sett honom komma vandrande upp och ned för bergssluttningen. Hans bröder och systrar kände de. De visste allt om hans liv och arbete. De hade sett hans utveckling från barn till ungdom och till vuxen ålder. Även om hans liv hade varit felfritt, ville de ändå inte tro att han skulle vara den Utlovade.VP 225.3

Kontrasten var dessutom mycket stor mellan hans lära om det nya riket och den som de hade hört av sina äldste. Jesus hade inte sagt något om att befria dem från romarna. De hade hört talas om hans underverk. De hade hoppats att hans makt skulle komma att användas till deras förmån. Men de hade inte sett någon antydan till någon sådan avsikt.VP 226.1

När de lät sig påverkas av tvivel och misstro blev de ändå mycket hårdare efter att de tillfälligt hade uppmjukats. Fienden hade föresatt sig, att den här dagen skulle inga blindas ögon öppnas, inte heller skulle några som var bundna i synd, bli författa i frihet. Med stor energi arbetade han för att de skulle bli kvar i sin otro. De tog inte hänsyn till de tecken som redan hade getts, då de blev påverkade av överbevisningen om att det var Återlösaren som hade talat till dem.VP 226.2

Men nu gav Jesus dem ett tecken på sitt gudomliga ursprung genom att avslöja deras hemligaste tankar. “Då sade han till dem: Helt visst skolen I nu vända mot mig det ordet: ‘Läkare, bota dig själv’ och säga: ‘Sådana stora ting som vi hava hört vara gjorda i Kapernaum, sådana må du göra också här i din fädernestad.’ Och han tillade: ‘Sannerligen säger jag eder: Ingen profet bliver i sitt fädernesland väl mottagen. Men jag säger eder, såsom sant är: I Israel funnos många änkor på Elias’ tid — då himmelen var tillsluten i tre år och sex månader, och stor hungersnöd kom över hela landet — och likväl blev Elias icke sänd till någon av dessa, utan allenast till en änka i Sarepta i Sidons land. Och många spetälska funnos i Israel på profeten Elisas tid; och likväl blev ingen av dessa gjord ren, utan allenast Naiman från Syrien. ’” — Luk. 4:23-27.VP 226.3

Genom att på detta sätt återge händelser i profeternas liv bemötte Jesus sina åhörares tvivel. De tjänare som Gud hade utvalt till ett särskilt uppdrag tilläts inte att arbeta för ett förhärdat och misstroget folk. Men de som alltjämt kunde påverkas och som hade en tro som kunde visa tillit, blev särskilt hedrade med bevis på hans makt genom profeterna. På Elias’ tid hade Israel avfallit från Gud. De hängav sig åt sina synder och förkastade Andens varningar genom Guds budbärare. Därigenom avstängde de själva de kanaler genom vilka Guds välsignelse kunde förmedlas till dem. Gud gick förbi hemmen i Israel och fann en tillflyktsort för sin tjänare i ett avgudadyrkande land hos en kvinna som inte tillhörde hans utvalda folk. Men denna kvinna hade funnit nåd inför Gud, därför att hon följde det ljus som hon hade fått, och hennes sinne var öppet för det större ljus som Gud sände henne genom sin profet.VP 226.4

Det var av samma orsak som de spetälska i Israel blev förbigångna på Elisas tid. Men Naiman, en utländsk adelsman, hade varit trogen i sin övertygelse om vad som var rätt. Han hade känt sitt stora behov av hjälp. Han var i ett sådant tillstånd att han kunde ta emot Guds nåds gåvor. Han blev inte bara befriad ifrån sin spetälska utan fick också förmånen att få kunskap om den sanne Guden.VP 227.1