Symboler och sinnebilder

Detta framställs i symboler och sinnebilder. Den brinnande busken i vilken Kristus uppenbarade sig för Moses, uppenbarade Gud. Den symbol som valdes för att framställa gudomen var en oansenlig buske, i vilken ingenting tilldragande tycktes finnas. I denna var den Evige dold. All barmhärtighets Gud lät sin härlighet ta sin boning i en mycket obetydlig avbild, för att Moses skulle kunna se på den och leva. På samma sätt uppenbarade sig Gud för Israel i molnstoden om dagen och i eldstoden om natten. Genom den meddelade han sin vilja och uppenbarade sin nåd. Guds härlighet dämpades och hans majestät beslöjades för att dödliga människors svaga syn skulle kunna betrakta den. På samma sätt skulle Kristus komma i “vår förnedringskropp”, “i människogestalt”. (Fil. 3:21; 2:7.) I världens ögon hade han inte någon skönhet som skulle komma dem att dras till honom och ändå var han Gud, uppenbarad i “mänskligt kötts gestalt”, himmelens och jordens ljus. Hans härlighet blev beslöjad, hans storhet och majestät blev dold för att han skulle kunna närma sig nedtyngda, frestade människor.VP 19.1

Genom Moses befallde han israeliterna: “De skola göra åt mig en helgedom, för att jag må bo mitt ibland dem.” — 2 Mos. 25:8. Och han bodde i helgedomen mitt ibland sitt folk. Symbolen på hans närvaro befann sig mitt ibland dem under hela deras mödosamma vandring genom öknen. På samma sätt reste Kristus sin helgedom mitt i vårt mänskliga läger. Han satte upp sitt tält vid sidan om människors tält för att han skulle kunna bo ibland dem och för att vi skulle lära känna hans gudomliga liv och väsen. “Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, och vi sågo hans härlighet, vi sågo likasom en enfödd Sons härlighet från sin Fader, och han var full av nåd och sanning.” — Joh. 1:14.VP 19.2