Försåtliga frågor

Fariséerna hade inte mer än blivit tystade, förrän sadducéerna kom med sina försåtliga frågor. De två partierna stod i bitter opposition mot varandra. Fariséerna höll strängt på traditionerna. De var noga med alla utvärtes ceremonier, utförde ivrigt alla tvagningar, fastade och höll långa böner och gav allmosor med stora åthävor. Men Jesus förklarade att de hade gjort Guds lag om intet genom att undervisa folket i läror som var konstruerade av människor. Som klass betraktade var de hycklare och religiöst förblindade, men bland dem fanns människor som ägde en äkta fromhet och som tog emot Jesu lära och blev hans efterföljare. Sadducéerna förkastade fariséernas traditioner. De bekände sig tro på den största delen av Skrifterna och att betrakta dem som regel för livsföringen, men i praktiken var de skeptiker och materialister.VP 598.1

Sadducéerna förnekade änglarnas existens. Inte heller trodde de på de dödas uppståndelse eller läran om ett tillkommande liv med dess belöningar och straffdomar. I dessa avseenden skilde de sig från fariséerna. Uppståndelsen var framför allt ett stridsäpple mellan de två partierna. Fariséerna hade en fast tro på uppståndelsen, men under dessa diskussioner hade deras uppfattning om tillståndet på andra sidan blivit förvirrad. Döden blev en oförklarlig gåta för dem. Det var en ständig irritation för dem att de inte kunde bemöta sadducéernas argument. Diskussionerna mellan de två partierna urartade i allmänhet till vreda dispyter som gjorde klyftan mellan dem än större.VP 598.2

Till antalet var sadducéerna långt färre än sina motståndare. De hade inte ett så starkt grepp om allmänheten, men många av dem var välbärgade och de hade det inflytande som rikedom ger. Bland dem fanns de flesta av prästerna och bland dessa valdes i regel översteprästen.VP 599.1

Detta skedde emellertid under den uttryckliga förutsättningen, att deras skeptiska uppfattningar inte skulle göras dominerande. Av hänsyn till fariséernas antal och popularitet var det nödvändigt för sadducéerna att skenbart böja sig för de andras läror när de beklädde något prästerligt ämbete, men själva förhållandet att de hade tillgång till ett sådant ämbete gav inflytande åt deras villfarelser.VP 599.2

Sadducéerna förkastade Jesu undervisning. Han var besjälad av en anda som de inte ville erkänna på det sätt som den tog sig uttryck. Hans undervisning ifråga om Gud och det framtida livet stod i motsättning till deras teorier. De trodde på Gud som det enda väsen som stod högre än människorna, men de menade att en högsta, styrande försyn och ett gudomligt förutseende skulle beröva människan hennes moraliska handlingskraft och förnedra henne till en slavs ställning. De trodde att Gud efter att ha skapat människorna hade överlämnat dem åt sig själva och gjort dem oberoende av ett högre inflytande. De hävdade att människorna hade frihet att själva kontrollera sitt liv och att utforma världens händelser och att hennes öde låg i hennes egna händer. De förnekade att Guds Ande arbetade genom mänskliga bemödanden eller naturliga medel. Men de menade ändå att människan, genom att använda sina naturliga krafter på ett korrekt sätt, skulle kunna höjas och upplysas och att hennes liv genom hårda och stränga krav skulle kunna bli renat.VP 599.3

Deras föreställningar om Gud hade präglat deras eget väsen. Eftersom han enligt deras egen uppfattning inte hade något intresse för människan, hade de föga aktning för varandra och ytterst liten sammanhållning. Eftersom de vägrade att erkänna den helige Andes inflytande på människors handlingssätt, saknade de Andens kraft i sitt liv. I likhet med övriga judar berömde de sig mycket av sin börd som Abrahams efterkommande och av sitt stränga fasthållande vid lagens fordringar. Men lagens sanna anda och Abrahams tro och människokärlek saknade de. Deras naturliga medkänsla var begränsad till ett väldigt snävt område. De trodde att det var möjligt för alla människor att försäkra sig om livets bekvämligheter och välsignelser. Andras nöd och lidanden berörde dem inte. De levde var och en för sig själva.VP 599.4

Genom sina ord och det som Jesus gjorde vittnade han om en gudomlig kraft som åstadkommer övernaturliga resultat, om ett tillkommande liv bortom det nuvarande och om Gud som en Fader för alla människor, alltid omtänksam om deras sanna intressen. Den gudomliga kraftens verkan i den människokärlek och medkänsla som han visade, var en tillrättavisning för sadducéerna för deras egoistiska avskildhet. Han lärde människorna att Gud av hänsyn till både människans timliga och eviga väl verkar på sinnet genom den helige Ande. Han påvisade det oriktiga i att lita på mänsklig kraft, när det gäller den karaktärens förvandling som bara kan utföras av Guds Ande.VP 600.1

Denna undervisning ville sadducéerna inre sätta tro till. När de sökte strid med Jesus, kände de sig övertygade om att de skulle kunna bringa honom i vanrykte, även om de inte skulle kunna få honom dömd. Uppståndelsen var det ämne som de både valt att fråga honom om. Om han var överens med dem skulle det väcka än större anstöt hos fariséerna. Om han inte var överens med dem, var det deras avsikt att förlöjliga hans undervisning.VP 600.2

Sadducéernas uppfattning var, att om kroppen i det odödliga tillståndet skulle komma att bestå av samma materia som i hennes dödliga tillstånd, så måste människan ha kött och blod när hon uppstår från de döda. Hon måste också i den eviga världen fortsätta det liv som avbröts på jorden. De drog då slutsatsen att i så fall måste jordiska förbindelser börja på nytt, man och hustru måste återförenas, äktenskap ingås och allting fortsätta som före döden, så att det nuvarande livets brister och passioner förevigades i livet på andra sidan.VP 600.3

Då Jesus svarade på deras fråga, lyfte han på det framtida livets slöja. “I uppståndelsen”, sade han, “är det så, att varken män taga sig hustrur, eller hustrur givas åt män . . . ty de äro lika änglarna.” Han visste att sadducéerna hade fel i sin tro. Deras antaganden var falska. “I faren vilse”, sade han, “och varken förstån skrifterna, ej heller Guds kraft.” Han beskyller dem inte för hyckleri, såsom han hade gjort med fariséerna, utan för att de hade tagit miste i fråga om sin tro.VP 600.4

Sadducéerna hade berömt sig av att de höll sig mera strängt till Skrifterna än alla andra. Men Jesus visade dem att de inte hade förstått deras rätta innebörd. Denna kunskap kunde de bara få genom att den helige Ande upplyste sinnet. Han visade att deras brist på kännedom om Skrifterna och om Guds kraft var orsaken till deras förvirrade tro och till mörkret i deras sinnen. De försökte få Guds hemligheter att rymmas inom ramen för sitt eget begränsade förnuft. Jesus uppmanade dem att öppna sina sinnen för de heliga sanningar, som skulle vidga och stärka deras förmåga att tänka. Tusentals människor blir förnekare, därför att deras begränsade förstånd inte kan fatta Guds hemligheter. De kan inte förklara den storslagna demonstrationen av gudomlig kraft i det som händer genom hans försyn. Därför avvisar de bevisen för en sådan makt och tillskriver dem naturliga orsaker, som de än mindre kan fatta. Den enda nyckeln till de hemligheter som omger oss är, att man i dem alla erkänner Guds närvaro och makt. Människan behöver erkänna Gud som universums Skapare, han som behärskar och upprätthåller allt. Hon behöver en vidare syn på hans väsen och på hemligheten i de medel han använder sig av.VP 601.1