Översteprästen dömde sig själv

Överbevisning, blandad med ursinne, kom Kaifas att handla som han gjorde. Han var rasande på sig själv för att han hade trott på Jesu ord. I stället för att “riva sönder” sitt sinne i djupt erkännande av sanningen och bekänna Jesus som Messias, rev han sönder sina prästerliga kläder i medvetet motstånd. Denna handling var djupt betydelsefull. Litet förstod Kaifas av dess innebörd. Genom denna handling, som utfördes för att påverka domarna och för att försäkra sig om att Jesus bleve dömd, hade översteprästen dömt sig själv. Enligt Guds lag var han inte längre lämplig för prästämbetet. Han hade avkunnat dödsdomen över sig själv.VP 706.1

En överstepräst fick inte riva sönder sina kläder. Enligt den levitiska lagen var detta förbjudet under dödsstraff. Inte under några omständigheter och inte av något skäl fick prästen riva sönder sin ämbetsdräkt. Det var sed bland judarna att riva sönder sina kläder vid vänners död, men denna sed fick inte prästerna följa. Jesus hade gett Moses uttrycklig befallning om detta. (3 Mos. 10:6.)VP 706.2

Allt det som prästen hade på sig skulle vara helt och utan fläck. Dessa vackra ämbetsdräkter var en symbol på den stora förebildens, Jesu Kristi väsens, egenskaper. Ingenting annat än fullkomlighet både i klädedräkt och i hållning, i ord och anda skulle kunna godtas inför Gud. Han är helig och den jordiska gudstjänsten måste vara en bild på hans helighet och fullkomlighet. Ingenting annat än fullkomlighet kunde vara en passande framställning av den himmelska tjänstens helighet. En dödlig människa kunde “sönderriva” sitt eget sinne genom att visa en ångerfull och ödmjuk anda. Detta var vad Gud ville se. Men ingenting sönderrivet fick förekomma i den prästerliga ämbetsdräkten. Detta skulle fördärva framställningen av himmelska ting. Den överstepräst som vågade uppträda i heligt ämbete och befatta sig med helgedomstjänsten i sönderriven ämbetsdräkt, skulle ha betraktats som en som hade skilt sig ifrån Gud. Genom att riva sönder sina kläder avskar han sig från att vara en förebildlig person. Han godkändes inte längre av Gud som tjänstgörende präst. Detta sätt att handla, såsom Kaifas gjorde, avslöjade mänskliga lidelser och mänsklig ofullkomlighet.VP 706.3

Genom att riva sönder sina kläder satte Kaifas Guds lag ur funktion för att följa en mänsklig tradition. Enligt den lag som människor hade utfärdat, kunde en präst utan att ådra sig skuld, riva sönder sina kläder vid fall av hädelse för att visa sin rädsla för synden. På så sätt blev Guds lag omintetgjord genom mänskliga lagar.VP 707.1

Varje handling från översteprästens sida betraktades med intresse av folket. Kaifas trodde att det skulle få effekt genom att visa hans fromhet. Men genom denna handling, som avsåg att vara en anklagelse mot Jesus, hånade han Honom om vilken Gud hade sagt: “Ty mitt namn är i honom.” — 2 Mos. 23:21. Han gjorde sig nu själv skyldig till hädelse. Han stod under Guds förkastelsedom, då han uttalade domen över Jesus som hädare. Då Kaifas rev sönder sina kläder, var hans handling betecknande för den inställning judafolket som nation efter en tid skulle inta inför Gud. Det folk som en gång var gynnat av Gud, var på väg att skilja sig från honom och höll snabbt på att bli ett folk som Gud skulle vägra att erkänna som sin egendom. Då Jesus på korset ropade: “Det är fullbordat” (Joh. 19:30), och förlåten i templet revs i två stycken, förkunnade den helige väktaren att judafolket hade förkastat honom som var uppfyllelsen av alla deras symboler, verkligheten bakom alla deras skuggbilder. Israel skildes från Gud. Med rätta kunde Kaifas då riva sönder sin ämbetsdräkt, som var bilden på att han gav sig ut för att vara en representant för den store översteprästen. Nu hade det ju inte längre någon betydelse för honom eller för folket. Med rätta kunde översteprästen riva sönder sina kläder av rädsla för sitt eget och för nationens öde.VP 707.2

Stora Rådet hade förklarat Jesus skyldig till döden. Det stod emellertid i strid med judisk lag att förhöra en fånge under natten. Ett lagenligt domslut kunde inte utfärdas annat än i dagsljus och i fulltaligt rådsmöte. Trots detta blev Frälsaren nu behandlad som en dömd förbrytare. Han överlämnades till att skymfas av de djupast sjunkna och mest fördärvade bland människor. Översteprästens palats omslöts av en öppen plats, där soldater och människoskaror hade samlats. Över denna plats fördes Jesus till vaktrummet och möttes från alla sidor av förlöjligande för sitt påstående att han var Guds Son. Hans ord om att “sitta på Maktens högra sida” och att han skulle “komma på himmelens skyar” upprepades hånfullt. Under det att han uppehöll sig i vaktrummet, där han väntade på sitt lagenliga förhör, var han utan skydd. Den okunniga pöbeln hade sett den grymma behandling han utsatts för i Stora Rådet. På grund därav tog den sig frihet att visa alla djävulska drag i sin natur. Även det ädla och gudomliga hos Kristus eggade pöbeln till raseri. Hans ödmjukhet, hans oskuld och hans majestätiska tålamod fyllde dessa människor med ett hat som Satan var upphovet till. Barmhärtighet och rättfärdighet trampades under fötterna. Aldrig har en förbrytare behandlats på ett så omänskligt sätt, som fallet var med Guds Son.VP 707.3