Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Vändpunkten - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Avslöjandet

    Den sista dag då Jesus undervisade i templet hade nu kommit. I de stora skaror som hade samlats i Jerusalem hade allas uppmärksamhet varit riktad mot honom. Folket hade fyllt templets förgårdar och följt med i den strid som hade pågått. De hade begärligt uppfångat allt det som Jesus hade sagt. Aldrig tidigare hade man bevittnat en sådan scen. Där stod den unge galilén utan någon jordisk ryktbarhet och utan några kungliga utmärkelsetecken. Runt honom fanns präster i dyrbara kläder, rådsherrar i ämbetsdräkt och med kännetecken på hög samhällsställning och skriftlärde som bar på Skriftrullar, till vilka de ofta hänvisade. Jesus stod lugnt framför dem med en konungs värdighet. Liksom en som var beklädd med auktoritet ifrån himmelen betraktade han oförskräckt sina motståndare, som hade förkastat och föraktat hans lära och som nu törstade efter hans liv. Många av dem hade angripit honom, men deras planer på att snärja honom och få honom fälld hade varit förgäves. Anklagelse efter anklagelse hade han bemött. Han hade framhållit den rena, klara sanningen i motsats till prästernas och fariséernas mörker och villfarelse. Han hade visat dessa ledare deras verkliga tillstånd. Han hade klargjort den vedergällning som skulle bli den säkra följden, om de hårdnackat fortsatte med sina onda gärningar. Troget hade han förkunnat varningarna. Men det återstod ännu ett uppdrag för Jesus. Det fanns ytterligare en uppgift som måste utföras.
    Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 23; Markusevangeliet 12:41-44; Lukasevangeliet 20:45-47; 21:1-4.
    VP 606.1

    Folkets intresse för Jesus och hans uppgift hade ständigt ökat. De var hänförda över hans lära, samtidigt som de var svårt förvirrade. De hade respekterat prästerna och rabbinerna för deras intelligens och skenbara fromhet. I alla religiösa angelägenheter hade de alltid böjt sig i obetingad lydnad för deras auktoritet. Men nu såg de att dessa män försökte att dra vanära över Jesus, en lärare vars redbarhet och kunskap strålade klarare och klarare för varje angrepp. De såg prästernas och de äldstes sänkta ansikten och läste däri nederlag och förvirring. De undrade över varför rådsherrarna inte ville tro på Jesus, när hans lära var så klar och enkel. Själva visste de inte vad de skulle göra. Med ivrig spänning iakttog de vad de män gjorde vilkas råd de alltid hade följt.VP 606.2

    I de liknelser Jesus hade framställt var det hans avsikt att både varna rådsherrarna och att undervisa dem av folket som var villiga att låta sig undervisas. Men det var nödvändigt att tala ändå tydligare. Genom sin vördnad för traditionen och sin blinda tro på ett fördärvat prästerskap befann sig folket i slaveri. Dessa länkar måste Jesus bryta. Prästernas, rådsherrarnas och fariséernas karaktär måste avslöjas mera fullständigt.VP 607.1

    “På Moses’ stol”, sade han, “hava de skriftlärde och fariséerna satt sig. Därför, allt vad de säga eder, det skolen I göra och hålla, men efter deras gärningar skolen I icke göra; ty de säga, men göra icke.” De skriftlärde och fariséerna gjorde anspråk på att inta hans plats som lagens uttolkare och folkets domare. Som sådana krävde de den största aktning och lydnad från folkets sida. Jesus rådde sina lyssnare att göra det som rabbinerna lärde i överensstämmelse med lagen, men att inte följa deras exempel. De efterlevde ju inte själva sin egen lära.VP 607.2

    De undervisade också om mycket som stod i strid med Skrifterna. Jesus sade: “De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas skuldror, men själva vilja de icke röra ett finger för att flytta dem.” Fariséerna inskärpte en mängd föreskrifter som byggde på traditioner och som på ett orimligt sätt inskränkte den personliga friheten. Vissa delar av lagen förklarade de på ett sådant sätt, att de lade riter och ceremonier på folket vilka de själva i hemlighet ignorerade och från vilka de, när det tjänade deras syften, påstod att de i själva verket var fritagna.VP 607.3

    Att offentligt ge bevis för sin fromhet var deras ständiga mål. Ingenting betraktades som för heligt för att befrämja detta. Till Moses hade Gud sagt om sina bud: “Du skall binda dem såsom ett tecken på din hand, och de skola vara såsom ett märke på din panna.” — 5 Mos. 6:8. Dessa ord har en djup innebörd. När man mediterar över Guds ord och lever efter det, kommer hela människan att bli förädlad. Med rättfärdiga och barmhärtiga gärningar kommer händerna liksom ett sigill att uppenbara principerna i Guds lag. De kommer att hållas rena från mutor och från allt som är fördärvat och bedrägligt. De kommer att vara sysselsatta med kärleksfulla och medkännande handlingar. Blicken som är riktad mot ett ädelt syfte kommer att bli klar och sann. Det uttrycksfulla ansiktet och den talande blicken kommer att vittna om den obefläckade karaktären hos dem som älskar och ärar Guds ord. Men för de judars vidkommande som levde på Jesu tid, var detta dolt. Den befallning som hade getts till Moses förvanskades till ett påbud om att man skulle bära med sig Skrifternas påbud. De skrevs därför på pergamentremsor och fästes på ett iögonfallande sätt på huvudet eller runt handlederna. Men det gjorde ju inte att Guds lag fick starkare fäste i sinne och själ. Dessa pergamentremsor användes bara som kännetecken för att väcka uppmärksamhet. Man trodde att det gav dem som bar dem en prägel av gudsfruktan, som skulle väcka aktning hos folket. Jesus riktade ett slag mot dessa tomma anspråk:VP 608.1

    “Och alla sina gärningar göra de för att bliva sedda av människorna. De göra sina böneremsor breda och hörntofsarna på sina mantlar stora. De vilja gärna hava de främsta platserna vid gästabuden och sitta främst i synagogorna och vilja gärna bliva hälsade på torgen och av människorna kallas ‘rabbi’. Men I skolen icke låta kalla eder ‘rabbi’, ty en är eder Mästare, och I ären alla bröder. Ej heller skolen I kalla någon på jorden eder ‘fader’, ´y en är eder Fader, han som är i himmelen. Ej heller skolen I låta kalla eder ‘läromästare’, ty en är eder läromästare, Kristus.” Med så tydliga ord avslöjade Frälsaren den egenkära äregirighet som alltid sökte vinna plats och makt och alltid visar en falsk ödmjukhet, medan sinnet är fullt av girighet och avund. När gäster inbjöds till en fest placerades de efter rang. Den som fick den främsta hedersplatsen blev föremål för den första uppmärksamheten och särskilda förmåner. Fariséerna lade alltid an på att försäkra sig om dessa hedersbevisningar. Jesus klandrade denna sed.VP 608.2

    Han klandrade också den fåfänga som visade sig i att man eftertraktade titeln “Rabbi” eller “Mästare”. En sådan titel, sade han, tillkommer inte människor utan Kristus. Präster skriftlärde och rådsherrar, ja, till och med lagens uttolkare och övervakare var allesammans bröder, barn av en fader. Jesus inpräntade hos folket att de inte skulle ge någon människa en titel som antydde, att han härskade över deras samveten eller deras tro.VP 609.1

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents