Prästernas intriger

Betania låg så nära Jerusalem att nyheten om att Lasarus uppväckts från de döda snart nådde staden. Genom spioner som hade bevittnat underverket fick de judiska ledarna snabbt alla detaljer. Ett möte med Sanhedrin sammankallades genast för att besluta om vad som borde göras. Jesus hade nu fullt bekräftat sin kontroll över döden och graven. Detta överväldigande underverk var det avgörande bevis som Gud erbjöd människorna, på att han hade sänt sin Son till världen för deras frälsning. Det var ett uppenbarande av gudomlig kraft som var tillräckligt för att övertyga varje sinne som stod under kontroll av förnuft och upplyst samvete. Många som var med då Lasarus uppväcktes, kom att tro på Jesus. Men prästernas hat mot honom blev än starkare. De hade förkastat alla tidigare bevis på hans gudom. Nu blev de endast än mer uppretade av detta nya underverk. Den döde hade uppväckts i fullt dagsljus och inför en stor skara av vittnen. Inga konstgrepp kunde bortförklara sådana bevis. På grund härav blev prästernas fiendskap än mer oförsonlig. Mer avgjort än någonsin tidigare bestämde de sig för att sätta stopp för Jesu arbete.
Kapitlet bygger på Johannesevangeliet 11:47-54.VP 534.1

Sadducéerna, som inte heller var gynnsamt inställda till Jesus, hade ändå inte varit så fulla av ondska mot honom som fariséerna. Deras hat hade inte varit lika oförsonligt. Men nu blev de grundligt uppskrämda. De trodde inte på de dödas uppståndelse. De hade sammanställt så kallade vetenskapliga bevis, enligt vilka de menade att det skulle vara omöjligt för en död kropp att återföras till livet. Men några få ord av Kristus hade kommit deras teorier att bryta samman. Det visade sig att de var lika okunniga om Skrifterna som om Guds kraft. De kunde inte se någon möjlighet att motverka det intryck som underverket hade gjort på folket. Hur skulle man kunna vända människorna bort ifrån honom som hade berövat graven den döde? Lögnaktiga rykten spreds, men underverket kunde inte förnekas. Hur man skulle kunna motverka dess följder, visste de inte. Hittills hade sadducéerna inte uppmuntrat planen att röja Jesus ur vägen. Men efter Lasarus’ uppståndelse kom de överens om att endast hans död skulle kunna hejda hans oförskräckta hotelser mot dem.VP 534.2

Fariséerna trodde på uppståndelsen och de kunde inte annat än inse att detta underverk var ett bevis på att Messias fanns ibland dem. Men de hade alltid motsatt sig Jesu arbete. Från allra första början hade de hatat honom, på grund av att han hade avslöjat deras hycklande anspråk. Han hade rivit bort den mantel av rigorösa riter under vilka de hade dolt sina moraliska lyten. Den rena religion om vilken han undervisade hade fördömt deras ihåliga anspråk på fromhet. De törstade nu efter hämnd på honom för hans skarpa tillrättavisningar. De hade försökt locka honom att säga eller göra någonting som skulle ge dem tillfälle att döma honom. Vid flera tillfällen hade de försökt stena honom, men han hade dragit sig stilla tillbaka och de hade tappat bort honom.VP 535.1

De underverk som han utförde på sabbaten avsåg alla att lindra sjukdom och lidande, men fariséerna hade ändå försökt döma honom som sabbatsbrytare. De hade försökt egga upp herodianerna mot honom. De gav sken av att han försökte upprätta ett rivaliserande rike och rådgjorde med dem om hur man skulle kunna röja honom ur vägen. För att upphetsa romarna mot honom hade de framställt honom som en som försökte bryta ned deras auktoritet. De hade prövat alla slags förevändningar för att hindra honom från att öva inflytande över folket. Men dittills hade deras försök blivit utan effekt. De skaror som hade varit vittne till hans barmhärtiga gärningar och hört hans rena och helgade lära visste, att detta inte var någon sabbatsbrytares eller hädares ord och handlingar. Till och med de ämbetsmän som fariséerna hade sänt ut, hade påverkats av hans ord, så att de inte kunde bära hand på honom. Till slut blev judarna desperata och utfärdade en förordning att var och en som bekände sig tro på Jesus, skulle uteslutas ur synagogan.VP 535.2

När prästerna, rådsherrarna och de äldste samlades till rådslagning var det deras fasta beslut att tysta honom som utförde sådana sällsamma handlingar, att alla människor förundrade sig. Fariséerna och sadducéerna stod nu närmare varandra än någonsin tidigare. Hittills hade de stått splittrade. Men nu enades de i sitt motstånd mot Jesus. Nikodemus och Josef hade vid tidigare rådsmöten kunnat avvärja en fällande dom över Jesus. på grund härav blev de inte kallade till rådsmötet. Andra inflytelserika män som trodde på Jesus, var närvarande vid rådsmötet, men deras inflytande kunde inte göra sig gällande mot de ondskefulla fariséerna.VP 536.1