Mildhet och medkänsla

Hans kärleksfulla medkänsla verkade som läkedom på trötta och nedtyngda sinnen. Mitt i den oro som illasinnade fiender rörde upp omkring honom, omgavs han av en fridens och stillhetens atmosfär. Skönheten i hans ansikte, hans älskliga väsen och framför allt den kärlek som kom till uttryck i blick och tonfall, tilltalade alla som inte var förhärdade av otro. Om det inte hade varit för den milda, medkännande anda, som lyste ut från allt han sade och från hans blick, så skulle han inte ha dragit så stora skaror till sig som nu var fallet. De sjuka som kom till honom, kände att han var intresserad av dem som en trofast och kärleksfull vän. De ville veta mer om de sanningar om vilka han undervisade folket.VP 243.1

Himmelen kom nära. De längtade efter att vara i hans närhet, så att hans kärleks tröst ständigt kunde nå dem.VP 243.2

Med stor iver gav Jesus akt på de skiftande ansiktsuttrycken hos sina lyssnare. De ansikten som uttryckte intresse och uppskattning, gav honom stor tillfredsställelse. När sanningens pilar trängde in i själen och bröt ned egenkärlekens barriärer och åstadkom ångerfull villighet till bättring och till sist tacksamhet, blev Frälsaren glad. När han lät blicken glida ut över folkskarorna och upptäckte ansikten som han tidigare hade sett, upplystes också hans eget ansikte av glädje. I dem såg han kommande undersåtar i sitt rike. När den tydligt förklarade sanningen avslöjade en eller annan omhuldad villfarelse lade han märke till de förändrade ansiktsuttrycken, den kalla, avvisande blicken, som talade om att upplysningen var ovälkommen. När han såg människor avvisa fridens budskap, berörde det honom mycket djupt.VP 243.3

Jesus talade i synagogan om det rike som han kommit för att upprätta och om sitt uppdrag att frigöra Satans fångar. Han blev plötsligt avbruten av ett ångestrop. En som var besatt, rusade fram ur folkhopen och ropade: “Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är, du Guds Helige.”VP 244.1

Stor oro och förvirring uppstod. Uppmärksamheten drogs från Jesus. Ingen lyssnade längre till hans ord. Detta var också Satans avsikt, när han drev sitt offer till synagogan. “Men Jesus tilltalade honom strängt och sade: ‘Tig, och far ut ur honom!’ Då kastade den onde anden omkull mannen mitt ibland dem och for ut ur honom, utan att hava gjort honom någon skada.”VP 244.2

Denna olyckliga människas sinne hade förmörkats av Satan, men i Frälsarens närvaro lyste en stråle av ljus genom mörkret. En längtan väcktes hos honom efter frihet från Satans herravälde, men demonen satte sig emot Jesu makt. När mannen försökte vädja till Jesus om hjälp, lade den onde anden orden i hans mun och ropade i ångest och fruktan. Den sjuke tycktes glimtvis fatta att han hade kommit i dens närhet, som kunde befria honom, men när han försökte komma inom räckhåll för den mäktiga handen höll en annans vilja honom tillbaka och en annans ord tvingades över hans läppar. Striden mellan Satans makt och hans egen längtan efter frihet var fruktansvärd.VP 244.3

Han som hade övervunnit Satan under frestelsen i öknen stod nu åter ansikte mot ansikte med sin fiende. Demonen sökte nu samla all sin makt för att återvinna herraväldet över sitt offer. Att förlora mark här var att ge Jesus segern. Det såg ut som om den torterade mannen skulle förlora livet i kampen mot den fiende som hade förstört hans mannaålder. Men Frälsaren talade med myndighet och försatte den fångne i frihet. Mannen som varit besatt, stod framför den häpna folkskaran lugn, behärskad och lycklig över sin nyvunna frihet. Till och med demonen hade fått vittna om Frälsarens gudomliga makt.VP 244.4

Mannen tackade nu Gud för sin frigörelse. Det öga som nyss stirrat med sinnesförvirringens glöd, lyste nu av intelligens och fylldes av tacksamhetens tårar. Människorna stod stumma och häpna. Så snart de återfått talförmågan utbrast den ene efter den andre: “Vad är detta? Det är ju en ny lära, med makt och myndighet. Till och med de orena andarna befaller han, och de lyda honom.” — Mark. 1:27.VP 244.5

Den hemliga orsaken till den hemsökelse som hade gjort denne man till en fruktansvärd syn för hans vänner och till en börda för honom själv, låg i hans eget liv. Han hade blivit vilseförd av syndiga nöjen och tänkt göra livet till en brokig karneval. Han drömde aldrig om att han skulle bli till skräck för omgivningen och till skam för sin familj. Han menade att han kunde tillbringa sin tid i obetänksamt oförstånd. Men när man en gång kommit ut på det sluttande planet, bär det fort utför. Omåttlighet och lättsinne förkvävde de ädlare dragen i hans natur och Satan fick oinskränkt herravälde över honom.VP 245.1