En stor glädje

På de marker där David som pojke hade lett sin hjord höll herdar alltjämt vakt om natten. Under de stilla och tysta timmarna samtalade de om den utlovade Frälsaren och bad om Konungens ankomst till Davids tron. “Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet kringstrålade dem; och de blevo mycket förskräckta. Men ängeln sade till dem: ‘Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad’.”VP 38.3

Genom dessa ord fylldes de lyssnande herdarnas sinnen med härliga syner. Befriaren hade kommit till Israel. Makt, upphöjelse och seger skulle följa hans ankomst. Men ängeln måste förbereda dem på att de skulle komma att möta sin Frälsare i fattigdom och ringhet. “Detta skall för eder vara tecknet”, säger han, “I skolen finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba.”VP 38.4

Det himmelska sändebudet hade stillat deras fruktan. Han hade meddelat dem hur de skulle finna Jesus. Med mild omsorg om dem på grund av deras mänskliga svaghet hade han gett dem tid att bli förtrogna med den gudomliga strålglansen. Men nu kunde glädjen och härligheten inte längre hållas dold. Hela slätten upplystes av den lysande glansen från Guds härskaror. Det blev stillhet på jorden och himmelen böjde sig ner för att lyssna till sången.VP 38.5

  “Ära vare Gud i höjden,
  och frid på jorden,
  bland människor till vilka han har behag.”VP 39.1

Ack om människosläktet idag skulle kunna känna igen denna sång! Det budskap som då gavs, den ton som då slogs an kommer att tillta i styrka till tidens slut och genljuda till jordens ändar. När rättfärdighetens sol går upp med “läkedom under sina vingar”, kommer ekot av denna sång att återljuda i rösterna av en stor skara, lika ljudet av många vatten: “Halleluja! Herren, vår Gud, den Allsmäktige, har nu trätt fram såsom konung.” — Upp. 19:6.VP 39.2

Då änglarna drog sig tillbaka försvann ljuset. Nattens skuggor sänkte sig åter över Betlehems kullar. Men den ljusaste bild som människor någonsin sett, blev kvar i herdarnas minne. “När så änglarna hade farit ifrån herdarna upp i himmelen, sade dessa till varandra: ‘Låt oss nu gå till Betlehem och se det som där har skett, och som Herren har kungjort för oss.’ Och de skyndade åstad dit och funno Maria och Josef och barnet, som låg i krubban.”VP 39.3

Med stor glädje begav de sig iväg och berättade om allt som de hade sett och hört. “Och alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem. Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud.”VP 39.4

Himmelen och jorden är idag inte längre ifrån varandra än då herdarna lyssnade till änglarnas sång. Mänskligheten är alltjämt i lika hög grad föremål för himmelens omvårdnad som då människor i vanliga situationer mötte änglar under middagsraster och talade med himmelska sändebud i vingårdar och ute på fälten. Himmelen kan vara oss mycket nära under våra dagliga sysslor. Änglar skall följa dem som fullgör Guds uppdrag.VP 39.5

Berättelsen från Betlehem är ett outtömligt ämne. Häri döljer sig alltjämt “djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud”. (Rom. 11:33.) Vi förundrar oss över Frälsarens uppoffring, då han byter ut himmelens tron mot krubban och de tillbedjande änglarnas sällskap mot djuren i stallet. Mänsklig stolthet och självgodhet står med skam inför honom. Ändå var detta bara början av hans säregna förnedring. Det skulle ha varit en nästan ofattbar förödmjukelse för Guds Son att ikläda sig mänsklig natur, till och med då Adam befann sig i sitt syndfria tillstånd i Eden. Men Jesus iklädde sig mänsklig gestalt, då människosläktet hade blivit försvagat efter fyra tusen år i synd. I likhet med varje Adams barn tog han på sig följderna av ärftlighetslagarna. Vilka dessa följder var framgår av berättelsen om hans jordiska förfäder. Han fick del av detta arv för att kunna förstå våra sorger och frestelser, och för att ge oss ett exempel genom ett syndfritt liv.VP 39.6

I himmelen hade Satan hatat Kristus för den ställning han innehade hos Gud. Han hatade honom så mycket mer, då han själv blev utstött. Han hatade honom som lovat att återlösa ett syndigt släkte. Till denna värld, i vilken Satan gjorde anspråk på att vara härskare, tillät Gud ändå sin Son att komma som ett hjälplöst litet barn, underkastad mänsklig svaghet. Han tillät honom att möta livets faror i likhet med alla människor. Han fick utkämpa den strid som alla människor måste utkämpa, med risk att misslyckas och gå evigt förlorad.VP 40.1

En jordisk far visar de ömmaste känslor för sin son. Han ser in i sitt lilla barns ansikte och bävar inför tanken på livets faror. Han längtar efter att kunna skydda sin son mot Satans makt och bevara honom från frestelse och kamp. Gud överlämnade sin enfödde Son till en ännu bittrare strid och en ännu mer fruktansvärd risk, för att livets väg skulle öppnas i trygghet för våra barn. “Däri består kärleken.”VP 40.2