Det finns ingen gräns . . .

Den som älskar Kristus mest, kommer att utföra mest. Det finns ingen gräns för allt det goda som kan utföras av den som låter den helige Ande få verka på hans sinne och som lever ett liv i odelad helgelse åt Gud. Om människor bara ville underordna sig den nödvändiga disciplinen, utan att klaga eller bli trötta på vägen, skulle Gud undervisa dem timme efter timme och dag efter dag. Han längtar efter att få uppenbara sin nåd. Om hans folk ville avlägsna hindren så skulle han utgjuta frälsningen i överflödande strömmar genom mänskliga kanaler. Om vanliga enkla människor uppmuntrades att göra allt det goda de kunde, om ingen sökte dämpa deras iver, skulle det finnas hundratals arbetare för Kristus där det nu bara finns en.VP 238.3

Gud tar människorna sådana som de är och lär dem att utföra tjänst för honom, om de bara vill överlämna sig åt honom. När vi tar emot Guds Ande kommer han att stimulera alla våra förmågor. Under den helige Andes ledning kommer dens sinne, som utan förbehåll helgat sig åt Gud, att utvecklas harmoniskt och stärkas till att förstå och fullfölja det som Gud väntar av honom. En svag, vacklande karaktär blir stark och fast. En fortgående helgelse skapar ett så nära förhållande mellan Jesus och hans efterföljare att en kristen blir lik honom till sinne och livsföring. Genom samvaron med Kristus kommer han att tillägna sig en klarare och vidare utblick. Hans fattningsförmåga kommer att bli mera djupgående och hans omdöme mera balanserat. Den som längtar efter att vara till nytta för Kristus, kommer att stärkas av den livgivande kraften från rättfärdighetens sol, så att han kan bära riklig frukt till Guds ära.VP 238.4

Människor med den högsta utbildning i konst och vetenskap har inhämtat djup undervisning av oansenliga kristna, som av omvärlden betecknas som okunniga och obildade. Men dessa föga uppmärksammade Kristi medarbetare hade fått en utbildning i den högsta av alla skolor. De hade suttit vid hans fötter om vilken det har blivit sagt: “Aldrig har någon människa så talat, som den mannen talar.”VP 239.1