Jesus hade kommit överens med sina apostlar om att sammanträffa med dem i Galiléen. Och strax efter det att påskveckan var slut började de vandringen dit. Om de hade lämnat Jerusalem under festen skulle detta ha tolkats som bristande hängivenhet och kätteri. Därför stannade de till dess den var slut. Men så snart den var över, vände de med glädje hemåt för att möta Frälsaren som han hade sagt.
Kapitlet bygger på Johannesevangeliet 21:1-22.VP 812.1

Sju av apostlarna färdades tillsammans. De var klädda i fiskarbefolkningens anspråkslösa kläder. De var fattiga på materiella tillgångar, men rika i sanningens kunskap och utövande, vilket i himmelens ögon gav dem det högsta erkännande som lärare. De hade inte varit elever i profeternas skolor. Men under tre år hade de undervisats av den störste lärare världen någonsin känt. Under hans ledning hade de blivit upphöjda, kunniga och förfinade förmedlare, genom vilka människor kunde ledas fram till sanningens kunskap.VP 812.2

En stor del av Jesu verksamhet hade ägt rum nära Galileiska Sjön. Apostlarna samlades på en plats, där det inte var sannolikt att de skulle bli störda. Här fann de sig omgivna av minnen om Jesus och hans väldiga gärningar. På denna sjö hade Jesus vandrat på vågorna för att rädda dem då de var fyllda av skräck och den våldsamma stormen snabbt var på väg att förgöra dem. Här hade stormen tystats genom hans ord. Inom synhåll fanns stranden där omkring 10.000 människor hade fått mat från några få små bröd och fiskar. Inte långt borta låg Kapernaum, platsen för så många underverk. När apostlarna betraktade scenen, fylldes deras sinnen av deras Frälsares ord och gärningar.VP 812.3

Kvällen var behaglig. Petrus, som alltjämt hade mycket kvar av sin gamla kärlek till båtar och fiske, föreslog att de skulle åka ut på sjön och lägga ut sina nät. Detta ville de allesammans vara med om. De behövde alla mat och kläder, vilket de skulle kunna skaffa sig genom en natts framgångsrikt fiske. De gick därför ut i sin båt, men någon fångst fick de inte. De arbetade hela natten, men utan framgång. Under de mödosamma timmarna samtalade de om sin frånvarande Herre och påminde sig om alla de sällsamma händelser som de hade varit med om under hans verksamhet vid sjön. De undrade över sin egen framtid och kände sig bekymrade inför vad som väntade dem.VP 813.1

Hela tiden hade en ensam iakttagare på stranden följt dem med sina blickar, medan han själv var osynlig för dem. Till slut kom gryningen. Båten var inte långt från stranden och apostlarna såg en främling stå på stranden och som började samtala med dem med frågan: “Mina barn, haven I något att äta?” Då de svarade: “Nej”, sade han till dem: “‘Kasten ut nätet på högra sidan om båten, så skolen I få.’ Då kastade de ut; och nu fingo de en så stor hop fiskar, att de icke förmådde draga upp nätet.”VP 813.2

Johannes kände igen främlingen och ropade till Petrus: “Det är Herren.” Petrus var så övermodig och så glad, att han i sin iver kastade sig i vattnet och stod snart på stranden vid sidan av sin Mästare. De andra apostlarna kom i sin båt och drog nätet med fiskarna efter sig. “När de sedan hade stigit i land, sågo de glöd ligga där och fisk, som låg därpå, och bröd.”VP 813.3

De var alltför överraskade för att fråga varifrån elden och maten kommit. “Jesus sade till dem: ‘Tagen hit av de fiskar, som I nu fingen.’” Petrus rusade fram till nätet som han hade släppt, och hjälpte sina medbröder att dra in det till stranden. Efter det att arbetet var klart och förberedelserna gjorda, bad Jesus sina apostlar att komma och äta. Han delade ut maten till dem och blev igenkänd av alla de sju. Underverket att ge mat åt 5.000 på bergssluttningen dök nu upp i deras minne, men en egendomlig känsla av vördnad hade gripit dem och i tystnad betraktade de den uppståndne Frälsaren.VP 813.4

Scenen vid sjön då Jesus hade uppmanat dem att följa honom stod nu levande för dem. De kom ihåg hur de på hans uppmaning hade kastat ut på djupet och satt ut sitt nät och att långsten hade blivit så överflödande att den fyllde nätet och nästan kom det att brista. Därefter hade Jesus kallat dem att lämna sina fiskebåtar och hade lovat att göra dem till människofiskare. Det var för att påminna dem om denna scen och för att fördjupa intrycket av uppdraget till apostlarna som han på nytt hade utfört underverket. Det visade dem att Mästarens död inte hade minskat deras förpliktelse att utföra det uppdrag, som han hade tilldelat dem. Även om de skulle komma att berövas hans personliga gemenskap och även mista underhållet genom sin tidigare sysselsättning, skulle den uppståndne Frälsaren alltjämt ha omsorg om dem. När de utförde hans uppdrag, skulle han tillgodose deras behov. Och Jesus hade ett syfte med att be dem kasta ut sitt nät på högra sidan om båten. Det var på den sidan han stod, närmast dem på stranden. Det var trons sida. Om de arbetade i förening med honom — hans gudomliga kraft förenad med mänsklig möda — skulle de inte kunna annat än lyckas.VP 813.5

Det var också en annan undervisning som Jesus hade gen dem, som särskilt gällde Petrus. När Petrus förnekade sin Herre, hade detta stått i förnedrande kontrast till hans tidigare bekännelse om sin lojalitet. Han hade vanhedrat Kristus och hade ådragit sig sina medbröders misstro. De menade att han inte borde tillåtas att inta sin tidigare ställning ibland dem och han kände själv, att han hade förverkat sin förtroendeställning. Innan han kunde kallas till att åter uppta sitt apostoliska uppdrag, måste han inför dem alla ge bevis på sin ånger. Utan detta skulle hans synd, även om han hade ångrat den, ha kunnat fördärva hans inflytande som en Kristi tjänare. Frälsaren gav honom tillfälle att återvinna sina medbröders förtroende och så långt det var möjligt gottgöra den skada, han hade orsakat evangelium.VP 814.1

Här ges en undervisning för alla Kristi efterföljare. Evangelium dagtingar inte med det onda. Det kan inte ursäkta synden. Hemliga synder måste bekännas i hemlighet inför Gud, men öppna synder kräver öppen bekännelse. Den vanära som drabbar den troende på grund av hans synd, drabbar Kristus. Den kommer Satan att triumfera och kommer vacklande människor att stappla. Genom att ge bevis för ånger, avlägsnar den troende, så långt det ligger i hans förmåga, denna vanära.VP 814.2

Under det att Jesus och apostlarna åt tillsammans på stranden, sade Frälsaren till Petrus: “Simon, Johannes’ son, älskar du mig mer, än dessa göra?” Och han avsåg då hans medbröder. Petrus hade en gång förklarat: “Om än alla andra komma på fall för din skull, så skall dock jag aldrig komma på fall.” — Matt. 26:33. Men nu visar han, att han kan ge en sannare bild av sig själv. “Ja, Herre”, sade han, “du vet, att jag har dig kär.” Nu gav han inte uttryck för någon övermodig försäkran om att hans kärlek var större än hans medbröders. Han gav inte uttryck för sin egen uppfattning om sin hängivenhet. Inför honom som kan läsa alla vårt sinnes motiv, vädjar han till honom att bedöma hans uppriktighet. — “Du vet att jag har dig kär.” Och Jesus uppmanar honom: “Föd mina lamm.” Återigen ställer Jesus Petrus på prov och upprepar sina tidigare ord: “Simon, Johannes’ son, älskar du mig?” Den här gången frågar han inte Petrus om han älskar honom mer än hans bröder gör. Det andra svaret liknade det första och var fritt från någon övermodig försäkran: “Ja, Herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade då till honom: “Var en herde för mina får.” Ytterligare en gång ställde Frälsaren den prövande frågan: “Simon, Johannes’ son, älskar du mig?” Nu blev Petrus bedrövad. Han trodde att Jesus tvivlade på hans kärlek. Han visste att hans Herre hade orsak att misstro honom och med värkande sinne svarade han: “Herre, du vet allting; du vet att jag har dig kär.” Åter sade Jesus till honom: “Föd mina får.”VP 815.1

Stormande glädje

Tre gånger försäkran