Daglig, uppriktig strävan

Apostlarna blev inte försedda med martyrernas tapperhet och själsstyrka förrän sådana nådegåvor krävdes. Då blev Frälsarens löfte uppfyllt. Då Petrus och Johannes vittnade inför rådsförsamlingen, “förundrade de sig. Men så kände de igen dem och påminde sig att de hade varit med Jesus”. (Apg. 4:13.) Om Stefanus står det att “då nu alla som sutto i Rådet fäste sina ögon på honom, syntes dem hans ansikte vara såsom en ängels ansikte”. Människorna “förmådde icke stå emot den vishet och den ande som här talade”. (Apg. 6:15, 10.) Och när Paulus skriver om sitt eget förhör inför kejsarens domstol, säger han: “Vid mitt första försvar inför rätta kom ingen mig till hjälp, utan alla övergåvo mig . . . Men Herren stod mig bi och gav mig kraft, för att genom mig ordet överallt skulle bliva predikat, så att alla hedningar finge höra det; och så blev jag räddad ur lejonets gap.” — 2 Tim. 4:16, 17.VP 352.1

Kristi tjänare skulle inte förbereda något väl genomtänkt tal, innan de fördes inför rätta. Deras förberedelser skulle bestå i, att de dag efter dag tillägnade sig Guds ords värdefulla undervisning och att deras tro stärktes genom bön. Då de stod inför sina domare skulle den helige Ande påminna dem om just det de behövde.VP 352.2

En daglig uppriktig strävan att lära känna Gud och den han har sänt, Jesus Kristus, ger själen styrka och kraft. Den kunskap som vi får genom att flitigt studera Bibeln kommer att uppliva minnet i den rätta stunden. Men om någon försummat att stifta bekantskap med Kristi ord och ej upplevt hans nåds kraft i svårigheter, kan han inte vänta att den helige Ande skall påminna honom om Kristi ord. Man måste tjäna Gud med odelad hängivenhet och sedan förtrösta på honom.VP 353.1

Så bitter kan fiendskapen bli mot evangelium att inte ens de intimaste band kommer att ge något skydd. Kristi efterföljare kommer att överlämnas åt döden av sina egna familjemedlemmar. När Jesus uttalat orden: “I skolen bliva hatade av alla för mitt namns skull”, tillade han, “men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst.” — Mark. 13:13. Men Jesus bad dem att inte onödigtvis utsätta sig för förföljelse. Han lämnade ofta själv en plats för att vandra till en annan för att undvika dem som ville röja honom ur vägen. När Nasarets invånare förkastade hans budskap och sökte döda honom, gick han därifrån till Kapernaum. Där förvånade sig folket över hans undervisning, “ty han talade med makt och myndighet”. (Luk. 4:32.) Hans tjänare skulle inte bli missmodiga på grund av förföljelse utan söka en plats där de fortfarande kunde arbeta för människors frälsning.VP 353.2