Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Vändpunkten - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Så bevaras livet

    Den säd som grävs ned i jorden, åstadkommer frukt, och senare kommer en del av den i sin tur att sås. Därigenom ökas skörden. På samma sätt kommer Jesu död på Golgata kors att bära frukt till evigt liv. Att tänka på detta offer kommer att bli deras glädje och härlighet, vilka själva, som en frukt av det, kommer att leva genom alla evigheter. Det vetekorn som behåller sitt eget liv kan inte åstadkomma någon frukt. Det blir bara detta enda korn. Jesus kunde, om han så hade velat, ha räddat sig från döden. Men om han hade gjort det, skulle han ha förblivit ensam. Då kunde han inte ha fört söner och döttrar till Gud. Bara genom att offra sitt liv kunde han ge mänskligheten liv. Bara genom att falla till jorden för att dö kunde han bli fröet till denna väldiga skörd — den stora skara från alla släkten och stammar och språkområden och folk som skall bli återlöst till Gud. Mod denna sanning förenar Jesus den undervisning i självuppoffring som alla bör tillägna sig: “Den som älskar sitt liv, han mister det, men den som hatar sitt liv i denna världen, han skall behålla det och skall hava evigt liv.” Alla som vill bära frukt som Kristi medarbetare, måste först falla ned till jorden och dö. Livet måste läggas ned i den mylla som är världens nöd. Egenkärleken, egenintressena måste uppges. Självuppgivelsens lag är självbevarelsens. Bonden bevarar sitt utsäde genom att kasta ut det. Att ge är att leva. Det liv som blir bevarat, är det liv som ges fritt i tjänst för Gud och människor. De som för Kristi skull har uppoffrat sitt liv i denna värld, har bevarat det för det eviga livet.VP 621.2

    Det liv som levs i själviskhet är likt den säd som man äter. Den försvinner och förmeras inte. Vi kan samla allt vi kan för själviska ändamål, vi kan leva, tänka och planera för oss själva, men vårt liv förgår och vi har ingenting. Självtjänandets lag är självförstörelsens lag.VP 622.1

    “Om någon vill tjäna mig”, sade Jesus, “så följe han mig; och där jag är, där skall också min tjänare få vara. Om någon tjänar mig, så skall min Fader ära honom.” Alla som tillsammans med Jesus har burit självuppoffringens kors kommer att få del med honom i hans härlighet. Det var Jesu glädje i hans förödmjukelse och plåga, att hans efterföljare skulle bli förhärligade med honom. De är frukten av hans självuppoffring. Att hans eget väsen och hans anda kommer till uttryck i dem, är hans belöning och kommer att bli hans glädje genom evigheten. Denna glädje delar de med honom, när frukten av deras arbete och offer uppenbaras i andras sinnen och liv. De är Kristi medarbetare. Fadern kommer att hedra dem på samma sätt som han hedrar sin Son.VP 622.2

    Grekernas begäran, som lät ana de icke-judiska folkens församlande, kom hela Jesu uppdrag att träda i förgrunden i hans tankar. Återlösningens verk framstod för honom från den tid då planen lades i himmelen och till den död som nu var nära förestående. Ett mystiskt moln tycktes omsluta Guds Son. Dess mörker uppfattades av dem som fanns i hans närhet. Han satt försjunken i tankar. Stillheten bröts till slut av hans sorgmodiga röst: “Nu är min själ i ångest; vad skall jag väl säga? Fader, fräls mig undan denna stund.” I sin förkänsla hade Jesus redan börjat dricka den bittra kalken. Hans mänskliga natur ryggade tillbaka från den övergivenhetens stund då han, av allt att döma, också skulle bli övergiven av Gud, då alla skulle se honom “hemsökt, tuktad av Gud och pinad”. Han ryggade tillbaka för att offentligt blottsällas, från att bli behandlad som den värste av brottslingar, från en skamfull och vanhedrande död. En föraning om kampen med mörkrets makter, en känsla av den fruktansvärda bördan av mänsklighetens synder och av Faderns vrede, som följd av synden, kom Jesu medvetande att svikta, och en dödens blekhet spred sig över hans ansikte.VP 622.3

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents