Löfte med villkor

Jesus hade lovat sin församling den helige Andes gåva. Detta löfte tillhör oss i lika hög grad som det tillhörde de första apostlarna. Men liksom alla andra löften har det getts på villkor. Det finns många som tror eller bekänner sig ha tillgodogjort sig Herrens löfte. De talar om Kristus och om den helige Ande, men utan att det blir till någon nytta för dem. De underordnar inte sina sinnen så att de kan bli vägledda och behärskade av de himmelska krafterna. Vi kan inte använda oss av den helige Ande. Den helige Ande skall använda sig av oss. Genom Anden verkar Gud i sitt folk “både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske”. (Fil. 2:13.) Men det är inte så många som vill böja sig för detta. De vill klara sig på egen hand. Detta är själva grundorsaken till att de inte får den himmelska gåvan. Anden ges bara till dem som i ödmjukhet vänder sig till Gud och som väntar på hans vägledning och nåd. Guds kraft väntar på att de skall bedja och ta emot. Då vi i tro gör anspråk på den utlovade välsignelsen, för den alla andra välsignelser med sig. Den tilldelas i överensstämmelse med Kristi nåds rikedom. Han är beredd att ge åt varje människa i överensstämmelse med hennes förmåga att ta emot.VP 674.1

I sitt tal till apostlarna gjorde inte Jesus någon sorgfylld hänvisning till sina egna lidanden eller till sin död. Det sista han lämnade efter sig åt dem som ett arv, var ett fridens arv. Han sade: “Frid lämnar jag efter mig åt eder, min frid giver jag eder; icke giver jag eder den såsom världen giver. Edra hjärtan vare icke oroliga eller försagda.”VP 675.1

Innan de lämnade det rum där de ätit påskmåltiden sjöng Frälsaren tillsammans med sina apostlar en lovsång. Hans röst hördes inte som en sorgfylld klagan, utan i påsklovsångens glädjefyllda melodi: “Loven Herren, alla hedningar, prisen honom, alla folk. Ty hans nåd är väldig över oss, och Herrens sanning varar i evighet. Halleluja!” — Ps. 117.VP 675.2