Judas — förrädaren

Berättelsen om Judas visar oss det sorgliga slutet av ett liv som kunde ha blivit hedrat av Gud. Om Judas hade dött före sin sista resa till Jerusalem, skulle han ha blivit betraktad som en man som var värdig en plats bland de tolv, och man skulle ha saknat honom mycket. Den avsky som har följt honom genom alla århundraden skulle inte ha existerat, om han inte hade visat sig äga de egenskaper som kom i dagen vid slutet av hans liv. Men det fanns en avsikt med att hans karaktär uppenbarades för världen. Det skulle tjäna till varning för alla som i likhet med honom skulle komma att svika ett heligt förtroende.VP 715.1

Strax före påsken hade Judas förnyat sin överenskommelse med prästerna om att överlämna Jesus i deras händer. Han kom överens med dem om att Frälsaren skulle gripas på en av de platser där denne ägnade sig åt meditation och bön. Efter festen i Simons hus hade Judas tillfälle att överväga den handling han hade erbjudit sig att utföra, men hans beslut blev oförändrat. För trettio silverpenningar — priset på en slav — sålde han härlighetens Herre till vanära och död.VP 715.2

Judas var av naturen svårt penningkär. Men han hade inte alltid varit tillräckligt fördärvad för att begå en handling som denna. Han hade gett girighetens anda näring, till dess att den blev den härskande drivkraften i hans liv. Kärleken till pengar fick övertag över hans kärlek till Jesus. Genom att bli slav under denna last överlämnade han sig åt Satan. Därmed kunde han drivas hur långt som helst i synd.VP 715.3

Judas hade slutit sig till Jesu närmaste efterföljare då stora folkskaror följde Jesus. Frälsarens undervisning rörde deras sinnen. De klängde sig hänfört fast vid hans ord, då han undervisade i synagogan, vid sjöstranden eller på berget. Judas såg de sjuka, de halta och de blinda strömma till Jesus från städer och byar. Han såg de döende läggas vid hans fötter. Han blev vittne till Frälsarens väldiga gärningar, när han botade de sjuka, drev ut onda andar och uppväckte de döda. Han kände i sitt eget väsen övertygelsen om Jesu makt. Han erkände Jesu lära som mycket högre än allt han någonsin tidigare hade hört. Han älskade den store läraren och ville vara hos honom. Han hyste en önskan om att hans karaktär och liv skulle förändras och han hoppades uppnå detta genom att förena sig med Jesus. Frälsaren avvisade inte Judas. Han gav honom en plats bland de tolv. Han gav honom förtroende att utföra en evangelists gärning. Han utrustade honom med kraft att bota sjuka och att utdriva onda andar. Men Judas kom aldrig så långt att han överlämnade sig fullt och helt till Jesus. Han släppte inte helt sin världsliga ärelystnad eller sin kärlek till pengar. Även om han tog emot ställningen som en Jesu tjänare, underkastade han sig inte gudomlig omdaning. Han tyckte att han kunde behålla sitt eget omdöme och sina egna uppfattningar och han utvecklade en benägenhet att kritisera och anklaga.VP 715.4

Judas var högt aktad av apostlarna och hade stort inflytande över dem. Själv hade han höga tankar om sina egna kvalifikationer och menade om sina bröder, att de var honom långt underlägsna i omdöme och skicklighet. De såg inte sina tillfällen, menade han, och utnyttjade inte den fördel som omständigheterna erbjöd. Församlingen skulle aldrig vinna framgång med så kortsynta män som ledare. Petrus var häftig och ville handla utan att tänka sig för. Johannes, som samlade på de sanningar om vilka Jesus undervisade, blev av Judas betraktad som en dålig finansman. Matteus, som i sin utbildning hade fått lära sig noggrannhet i alla avseenden, var väldigt noga med hänsyn till ärlighet. Han tänkte ständigt på de ord Jesus framhöll och blev så upptagen av dem, att man, enligt Judas’ uppfattning, inte kunde anförtro krävande och vittomfattande affärsangelägenheter åt honom. Så gick Judas igenom alla apostlarna och smickrade sig med att församlingen ofta skulle komma i förlägenhet och svårigheter, om det inte vore för hans duglighet som ledare. Judas betraktade sig som den skickligaste, den som inte lät sig duperas. Enligt sin egen värdering var han en ära för saken. Som sådan framställde han också alltid sig själv.VP 716.1

Judas var blind för svagheten i sin egen karaktär. Jesus ställde honom där han skulle få tillfälle att kunna se och rätta till detta. Som kassör för apostlarna blev han anmodad att sörja för den lilla gruppen och att avhjälpa de fattigas behov. Då Jesus i rummet där de åt påskmåltiden sade till honom: “Gör snart vad du gör” (Joh. 13:27), trodde apostlarna att han hade bett honom om att köpa det nödvändigaste till högtiden eller ge något till de fattiga. Genom att betjäna andra kunde Judas ha utvecklat en osjälvisk anda. Men under det att Judas dagligen lyssnade till Jesu undervisning och såg hans osjälviska liv, gav han efter för sin benägenhet till girighet. De små summor som kom i hans händer var en källa till ständig frestelse. När han gjorde Jesus en liten tjänst eller han använde litet tid till religiösa ändamål, tog han betalt ur deras magra tillgångar. Enligt hans egen uppfattning tjänade dessa förevändningar som ursäkt för hans handlingssätt, men i Guds ögon var han en tjuv.VP 717.1

Jesu ofta upprepade undervisning om att hans rike inte var av denna världen, var en förolämpning för Judas. Han hade skisserat den metodik som han väntat att Jesus skulle följa i sitt arbete. Han hade planerat att Johannes Döparen skulle fritas från fängelset. Men vad hände? Johannes blev överlämnad till att halshuggas. Och i stället för att hävda sin konungsliga rätt och hämnas Johannes’ död, drog sig Jesus tillsammans med apostlarna tillbaka till en plats på landet. Judas ville ha en mer aggressiv krigföring. Han menade, att om inte Jesus hindrade apostlarna från att genomföra sina planer, skulle verket få större framgång. Han lade märke till de judiska ledarnas tilltagande fiendskap. Han såg att Jesus inte tog upp deras utmaning, då de krävde att Jesus skulle låta dem få se ett tecken från himmelen. Hans sinne var öppet för otro. Fienden insköt frågande och upproriska tankar. Varför dröjde Jesus så mycket kring det som var nedslående? Varför talade han om prövningar och förföljelser för sig själv och för sina efterföljare? Utsikten att få en hög ställning i det nya riket hade kommit Judas att sluta sig till Jesu sak. Skulle hans förhoppningar medföra besvikelse? Judas menade inte direkt att Jesus inte var Guds Son, men han stod frågande. Han sökte finna en eller annan förklaring till hans väldiga gärningar.VP 717.2