Inför översteprästerna

Över bäcken Kidron, förbi trädgårdar och olivlundar och genom de tysta gatorna i den sovande staden skyndade man iväg med Jesus. Det var efter midnatt. Ropen från den stojande pöbelhop som följde honom, bröt skarpt mot nattens stillhet. Frälsaren var bunden och noga bevakad. Varje steg han tog plågade honom. Men med ivrig brådska var hans tillfångatagare på väg med honom till Hannas, den förre översteprästens, palats.
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 26:57-75; 27:1; Markusevangeliet 14:53-72; 15:1; Lukasevangeliet 22:54-71; Johannesevangeliet 18:13-27.VP 697.1

Hannas var huvudmannen för den tjänstgörande, prästerliga familjen. Av hänsyn till hans ålder erkändes han av folket som överstepräst. Hos honom sökte man råd och följde dessa råd som Guds röst. Han måste bli den förste som finge träffa Jesus som fånge under den prästerliga makten. Han måste vara närvarande under förhöret med den fängslade. Man fruktade att det inte skulle lyckas för den mindre erfarne Kaifas att uppnå de avsikter som man föresatt sig att genomföra. Hannas’ förslagenhet, list och skarpsinne måste komma till användning vid detta tillfälle, eftersom man under alla förhållanden måste tillförsäkra sig om att Jesus bleve dömd.VP 697.2

Jesus skulle underkastas formellt förhör i Sanhedrin men inför Hannas underkastades han ett förberedande förhör. Under den romerska makten kunde Sanhedrin inte utfärda en dödsdom. Den kunde bara förhöra en fånge och fälla en dom som måste stadfästas av de romerska myndigheterna. Vad Jesus beträffade var det därför nödvändigt att framlägga anklagelser för brott som av romarna skulle komma att betraktas som straffvärdiga. Samtidigt måste man finna en anklagelse som skulle fördöma honom i judarnas ögon. Det var inte så få bland prästerna och rådsherrarna som blivit överbevisade genom Jesu undervisning och som bara av fruktan för att bli utstötta ur synagogan hade hindrats att bekänna honom. Prästerna kom fullt väl ihåg Nikodemus’ fråga: “Icke dömer väl vår lag någon, utan att man först har förhört honom och utrönt vad han förehar?” — Joh. 7:51. Frågan hade vid det tillfället splittrat Rådet och korsat dess planer. Nu skulle inte Josef från Arimatea och Nikodemus inkallas. Men det kanske kunde finnas andra som vågade uttala sig till förmån för rättvisa. Förhöret måste genomföras på ett sådant sätt, att det förenade Sanhedrins medlemmar mot Jesus. Det var två anklagelser som prästerna ville genomdriva. Om det kunde bevisas att Jesus hade hädat, skulle han bli dömd av judarna. Kunde det konstateras att han var uppviglare, var domen över honom säkrad från romersk sida. Den senare beskyllningen försökte Hannas först att fastslå. Han utfrågade Jesus ifråga om hans apostlar och hans undervisning. Han hoppades att fången skulle säga något som kunde ge honom material att arbeta med. Han försökte locka honom att göra ett eller annat uttalande som skulle bevisa, att han försökte grunda ett hemligt sällskap med avsikt att upprätta ett nytt rike. Då skulle prästerna kunna överlämna honom åt romarna som fredsstörare och upprorsstiftare.VP 697.3

Jesus läste prästens avsikt som en uppslagen bok. Som om han läste frågarens innersta tankar förnekade han att det fanns något hemligt samband mellan honom och dem som följde honom eller att han skulle ha sammankallat dem i hemlighet och under natten för att dölja sina planer. Han hade inga hemligheter med avseende på sina avsikter eller sin undervisning. “Jag har öppet talat för världen”, svarade han, “jag har alltid undervisat i synagogan eller i helgedomen, på ställen där alla judar komma tillsammans; hemligen har jag intet talat.”VP 698.1

Frälsaren hänvisade till kontrasten mellan hans sätt att arbeta och hans anklagares metoder. Under månader hade de varit på jakt efter honom under försök att snärja honom och kunna föra honom till en hemlig domstol, där de med hjälp av mened kanske kunde lyckas med det som var omöjligt att åstadkomma genom hederliga medel. Nu genomförde de sina föresatser. Gripandet efter midnatt med hjälp av en pöbelhop, smädelsen och misshandeln innan han hade blivit dömd eller ens var anklagad, var deras sätt att arbeta, inte hans. Deras sätt att arbeta stod i strid med lagen. Deras egna lagar förklarade, att varje människa skulle behandlas som oskyldig, intill dess att brott hade bevisats. Av sina egna lagar stod prästerna dömda.VP 698.2