Samma skapande kraft

Frälsaren fortsatte: “Ty vad han gör, det gör likaledes ock Sonen. . . Ty såsom Fadern uppväcker de döda och gör dem levande, så gör ock Sonen levande vilka han vill.” Sadducéerna påstod att det inte skulle bli någon kroppens uppståndelse, men Jesus sade dem, att en av hans Faders första gärningar är att uppväcka de döda, och att han själv hade makt att göra det. “Den stund kommer, ja, den är redan inne, då de döda skola höra Guds Sons röst, och de som höra den skola bliva levande.” Fariséerna trodde på de dödas uppståndelse. Jesus förklarar att den kraft som ger liv åt de döda redan fanns ibland dem och att de skulle få se den uppenbarad. Det är samma uppståndelsekraft som ger andligt liv åt människor som är döda genom överträdelser och synder. (Ef. 2:1.) Denna livets Ande i Kristus Jesus, “hans uppståndelses kraft” (Fil. 3:10), frigör människorna “ifrån syndens och dödens lag”. (Rom. 8:2.) Det ondas makt bryts och genom tro bevaras vi från synd. Den som öppnar sitt sinne för Kristi Ande får del av den kraft som skall föra honom ut ur graven.VP 199.2

Den anspråkslöse nasaréen avslöjar sin verkliga börd. Han höjer sig över mänskligheten, kastar av sig syndens och förnedringens förklädnad, och står uppenbarad som den som änglarna tillbeder, Guds Son, ett med universums Skapare. Hans åhörare står trollbundna, ingen människa har någonsin sagt sådana ord som han eller uppträtt med sådant konungsligt majestät. Hans uttalanden är tydliga och klara och ger klart uttryck för hans uppdrag och för världens förpliktelser. “Icke heller dömer Fadern någon, utan all dom har han överlåtit åt Sonen, för att alla skola ära Sonen såsom de ära Fadern. Den som icke ärar Sonen, han ärar icke heller Fadern, som har sänt honom. . . Ty såsom Fadern har liv i sig själv, så har han ock givit åt Sonen att hava liv i sig själv. Och han har givit honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson.”VP 199.3

Prästerna och rådsherrarna hade upphöjt sig själva till domare för att fördöma Jesu verksamhet, men han förklarade sig vara deras domare, hela världens domare. Världen hade överlämnats till Jesus. Genom honom förmedlas varje välsignelse från Gud till det fallna människosläktet. Han var Återlösaren såväl innan han kom till denna värld, som efteråt. Så snart synden uppträdde, fanns han som Frälsare. Han har gett upplysning och liv åt alla, och alla kommer att bli dömda i proportion till den upplysning de fått. Och han som har gett upplysning och som har påverkat människan med den ömmaste övertalning och sökt vinna henne från synden till helighet, är på samma gång hennes försvarare och domare. Redan från det att den stora striden i himmelen började, har Satan hävdat sin sak med hjälp av bedrägeri, och Kristus har arbetat för att avslöja hans anslag och för att bryta hans makt. Kristus är den som har drabbat samman med bedragaren och som genom alla tider har sökt vrida fångarna ur hans grepp. Och det är Kristus som skall döma alla människor.VP 200.1

Gud har gett honom myndighet att “hålla dom, eftersom han är Människoson”. Människosonen har till det yttersta upplevt människors lidande och frestelser. Därför förstår han människans synd och bräcklighet. I vårt ställe har han segerrikt motstått Satans alla frestelser. Därför kommer han att handla rättfärdigt och kärleksfullt mot de människor för vilka han har utgjutit sitt blod för att frälsa dem. Därför har Människosonen också utsetts till att utföra domen.VP 200.2

Jesu uppdrag var emellertid inte att döma, utan att frälsa. “Icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle bliva frälst genom honom.” — Joh. 3:17. Till Stora Rådet sade Jesus: “Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet.” — Joh. 5:24.VP 200.3

Han uppmanade sina åhörare att inte bli förvånade, när han i stora drag avslöjade framtiden för dem. “Ty den stund kommer, då alla som äro i gravarna skola höra hans röst och gå ut ur dem: de som hava gjort vad gott är skola uppstå till liv, och de som hava gjort vad ont är skola uppstå till dom.” — Joh. 5:28, 29.VP 201.1

Denna försäkran om ett framtida liv var det som Israel så länge hade väntat på och som de hade hoppats få vid Messias’ ankomst. Det enda ljus som kan skingra gravens dysterhet, lyste nu över dem. Men egoismen är blind. Jesus hade överträtt rabbinernas traditioner och ringaktat deras auktoritet. Därför ville de inte tro.VP 201.2