Den nya livsformens under

Det fanns inte någon ursäkt för Israels okunnighet om pånyttfödelsen. Under den helige Andes inspiration hade Jesaja skrivit: “Vi blevo allasammans lika orena människor, och all vår rättfärdighet var såsom en fläckad klädnad.” — Jes. 64:6. Davids bön hade varit: “Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och giv mig på nytt en frimodig ande.” — Ps. 51:12. Och genom Hesekiel hade detta löfte getts: “Jag skall giva eder ett nytt hjärta och låta en ny ande komma i edert bröst; jag skall taga bort stenhjärtat ur eder kropp och giva eder ett hjärta av kött. Jag skall låta min Ande komma i edert bröst och så göra, att I vandren efter mina stadgar.” — Hes. 36:26, 27.VP 162.1

Nikodemus hade läst dessa bibeltexter påverkad av traditionerna, men nu började han fatta deras betydelse. Han såg att den strängaste lydnad mot den nakna bokstaven i lagen när det gäller det utvärtes livet, inte kunde ge någon människa rätt att bli medborgare i himmelens rike. Så långt människor kunde bedöma hade hans liv varit rättfärdigt och hederligt, men i Kristi närvaro kände han att hans sinne var orent och hans liv vanhelgat.VP 162.2

Nikodemus kände sig dragen till Jesus. När Frälsaren förklarade den nya födelsens under för honom, längtade han efter att denna förvandling skulle ske med honom. Genom vilka medel skulle detta kunna åstadkommas? Jesus besvarade den outtalade frågan: “Såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bliva upphöjd, för att var och en som tror skall i honom hava evigt liv.” — Joh. 3:14, 15. Här hade de kommit in på ett område som Nikodemus kände till. Den upphöjda ormen som symbol gjorde Frälsarens mission klar för honom. Då Israel höll på att dö av de giftiga ormarnas bett, sade Gud till Moses att han skulle göra en kopparorm och sätta upp den mitt i folkskaran. Därefter kungjordes det i hela lägret att alla som såg på ormen skulle leva. Folket visste mycket väl att ormen i sig själv inte hade någon kraft att hjälpa dem. Den var en symbol på Kristus. Liksom denna symbol restes till deras läkedom så skulle han som kom “i syndigt kötts gestalt” (Rom. 8:3), bli deras Återlösare. I många israeliters ögon var offertjänsten något som i sig självt hade kraft att befria dem från synd. Gud ville lära dem att den inte hade mera värde än kopparormen. Den skulle leda deras sinnen fram till Frälsaren. Vare sig det gällde botandet av deras sår eller förlåtelse för deras synder kunde de inte göra något av sig själva. De kunde bara visa sin tro på honom som är Guds gåva. De måste se och leva.VP 162.3