Bitter besvikelse

De väntade ivrigt på ett ord ifrån Jesus. Så länge livsgnistan ännu var levande i deras bror, bad de och väntade på att Jesus skulle komma. Men den som de sänt kom tillbaka utan honom. Han förde bara med sig beskedet att “den sjukdomen är icke till döds” och de klängde sig fast vid hoppet om att Lasarus skulle leva. Med ömhet försökte de tala hoppfullt och tröstande till den sjuke, som nästan var medvetslös. När Lasarus dog blev de bittert besvikna, men de kände Jesu uppehållande nåd. Detta kom dem att inte rikta något klander mot Frälsaren.VP 523.2

När Jesus fick meddelandet, tyckte apostlarna att han tog emot det kallt. Han visade inte den sorg som de hade väntat att han skulle visa. Han såg på dem och sade: “Den sjukdomen är icke till döds, utan till Guds förhärligande, så att Guds Son genom den bliver förhärligad.” I två dagar stannade han kvar på den plats där han var. Denna försening var en gåta för apostlarna. Vilken tröst skulle inte hans närvaro ha varit för den sörjande familjen, tänkte de. Apostlarna kände väl till den innerliga vänskap Jesus hyste för familjen i Betania. Det förvånade dem att han inte fäste mer avseende vid beskedet om att “han som du älskar är sjuk”.VP 523.3

Under de två dagarna sig det ut som om Jesus hade glömt budskapet, eftersom han inte alls talade om Lasarus. Apostlarna tänkte på Jesu förelöpare, Johannes Döparen. De hade undrat över varför Jesus, med den makt som han hade att göra sällsamma underverk, hade låtit Johannes försmäkta i ett fängelse och dö en våldsam död. När Jesus ägde sådan makt, varför räddade han inte Johannes’ liv? Den frågan hade ofta ställts av fariséerna, som framhöll att det var ett oemotsägligt argument mot Jesu påstående om att han var Guds Son. Jesus hade upplyst sina apostlar om att de skulle möta prövningar, förluster och förföljelser. Skulle han överge dem i prövningen? Några undrade om de hade tagit fel ifråga om hans uppgift. Alla var djupt bekymrade.VP 523.4

Efter att ha väntat i två dagar sade Jesus till apostlarna: “Låt oss gå tillbaka till Judéen!” Apostlarna undrade varför Jesus hade väntat i två dagar, om det var så att han skulle gå till Judéen. Men oro för Jesus och för dem själva var nu det som mest upptog deras tankar. De kunde inte se någonting annat än fara i den kurs som han nu stod i begrepp att välja. “Rabbi”, sade de, “nyligen ville judarna stena dig, och åter går du dit? Jesus svarade: ‘Dagen har ju tolv timmar’.” Jag står under min Faders ledning och så länge jag gör hans vilja är mitt liv tryggt. Mina tolv timmars arbetsdag är ännu inte slut. Jag har nått den sista delen av min dag, men så länge den varar är jag säker.VP 524.1

“Den som vandrar om dagen”, fortsatte han, “han stöter sig icke, ty han ser då denna världens ljus.” Den som gör Guds vilja, den som vandrar på de vägar som Gud har angett, kan inte snubbla och falla. Guds vägledande Andes ljus ger honom en klar uppfattning om hans plikt och leder honom rätt, till dess att hans arbete är fullbordat. “Men den som vandrar om natten, han stöter sig, ty han har då intet som lyser honom.” Den som går på en väg som han själv har valt, där Gud inte har uppmanat honom att gå, kommer att snubbla. För honom vänds dagen i natt, och varhelst han befinner sig, är han inte trygg.VP 524.2

“Sedan han hade talat detta, sade han ytterligare till dem: ‘Lasarus, vår vän, har somnat in, men jag går för att väcka upp honom ur sömnen.’” “Vår vän Lasarus sover.” Hur rörande är inte orden! Hur fulla av sympati! Tankarna på de faror som deras Mästare var på väg att utsätta sig för genom att gå till Jerusalem, hade kommit apostlarna att nästan glömma den drabbade familjen i Betania. Men det hade inte Jesus. Apostlarna kände tillrättavisningen. De hade blivit besvikna över att Jesus inte hade svarat mera direkt på budskapet. De hade frestats att tro att han inte älskade Lasarus och hans systrar lika ömt som de hade trott att han gjorde. I så fall skulle han ju ha skyndat tillbaka tillsammans med den som kom med beskedet. Men orden “vår vän Lasarus sover”, väckte riktiga känslor i deras sinnen. De var övertygade om att Jesus inte hade glömt sin lidande vän.VP 524.3

“Då sade hans lärjungar till honom: ‘Herre, sover han, så bliver han frisk igen.’ Men Jesus hade talat om hans död; de åter menade att han talade om vanlig sömn.” Jesus framställer döden som en sömn för sina troende efterföljare. Deras liv är fördolt med Kristus i Gud och de som dör kommer att sova i honom till dess att den sista basunen ljuder.VP 525.1

“Då sade Jesus öppet till dem: ‘Lasarus är död. Och för eder skull, för att I skolen tro, gläder jag mig över att jag icke var där. Men låt oss nu gå till honom’.” Tomas kunde inte se något annat än att döden väntade Jesus, om han ginge till Judéen, men han tog sig samman och sade till de andra apostlarna: “Låt oss gå med, för att vi må dö med honom.” Han visste om judarnas hat mot Jesus. Det var deras avsikt att röja honom ur vägen, men denna avsikt hade de inte lyckats genomföra, därför att en del av hans tilldelade tid ännu inte hade utlöpt. Under denna tid hade Jesus skyddats av himmelska änglar. Inte ens i Judéen, där rabbinerna lade planer för hur de skulle kunna gripa honom och döda honom, kunde någonting ont drabba honom.VP 525.2

Apostlarna blev förvånade över Jesu ord, då han sade: “Lasarus är död”, och då han sade att han var glad över att han “inte var där”. Var det med avsikt som Frälsaren hade undvikit sina lidande vänners hem? Det såg ut som om Maria och Marta och den döende Lasarus hade lämnats ensamma. Men de var inte ensamma. Jesus såg hela scenen. Efter Lasarus’ död blev de sörjande systrarna uppehållna genom hans nåd. Jesus var vittne till sorgen i deras förkrossade sinnen, medan deras bror kämpade med sin starke fiende, döden. Jesus kände varje ångestens smärta, då han sade till sina apostlar: “Lasarus är död.” Men Jesus hade inte bara sina kära i Betania att tänka på. Han måste också ha sina apostlars undervisning i tankarna. De skulle vara hans representanter inför världen, så att Faderns välsignelse kunde nå ut till alla. För deras skull tillät han Lasarus att dö. Hade han botat honom från sjukdomen och återställt hans hälsa, skulle det underverk som är det mest direkta och påtagliga beviset för hans gudomliga natur, inte ha blivit utfört.VP 525.3

Hade Jesus varit närvarande i sjukrummet, skulle Lasarus inte ha dött, för då skulle Satan inte ha haft någon makt över honom. Döden kunde inte ha riktat sin pil mot Lasarus, när Livgivaren var närvarande. Därför höll Jesus sig borta. Han tillät fienden att utöva sin makt för att han skulle kunna driva honom tillbaka som en besegrad fiende. Han tillät Lasarus att komma in under dödens välde. De lidande systrarna såg sin bror läggas i graven. Jesus visste, att när de betraktade sin brors döda ansikte, skulle deras tro på Återlösaren bli hårt prövad. Men han visste att på grund av den kamp som de nu genomlevde, skulle deras tro komma att stråla med långt större kraft. Han led alla sorgens kval som de utstod. Han älskade dem inte mindre, därför att han lät dem vänta. Men han visste att både för dem, för Lasarus och för honom själv och för apostlarna skulle en seger vinnas.VP 526.1