Åter till ljusets värld

Tiden hade kommit då Jesus skulle fara upp till Faderns tron. Som en gudomlig erövrare stod han i begrepp att vända hem med segertroféerna till den himmelska världen. Före sin död hade han sagt till Fadern: “Jag har förhärligat dig på jorden, genom att fullborda det verk som du har givit mig att utföra.” — Joh. 17:4. Efter sin uppståndelse blev han kvar på jorden ännu en tid, för att apostlarna skulle kunna bli förtrogna med honom i hans uppståndna och förhärligade kropp. Nu var han färdig att ta farväl. Han hade gett bekräftelse på, att han var en levande Frälsare. Hans efterföljare behövde inte längre förknippa honom med graven. De kunde tänka på honom som förhärligad inför det himmelska universum.
Kapitlet bygger på Lukasevangeliet 24:50-53; Apostlagärningarna 1:9-12.VP 833.1

Som utgångspunkt för sin himmelsfärd valde Jesus den plats som så ofta hade helgats av hans närvaro, under det att han vistades bland människorna. Inte Sions Berg, där Davids stad låg, inte Moria Berg, där templet var byggt, skulle äras på detta sätt. Där hade Jesus blivit hånad och förkastad. Där hade nådens vågor, som alltjämt återvände i en starkare ström av kärlek, slagits tillbaka av sinnen som var hårda som klippan. Därifrån hade Jesus trött och med tungt sinne gått ut för att finna vila på Oljeberget. Då Guds härlighet, den heliga Shekinah, hade lämnat det första templet, hade den vilat över det östra berget, som om den inte gärna ville överge den utvalda staden. Så stod nu Jesus på Oljeberget och såg med längtan ut över Jerusalem. Skogsdungarna och skrevorna i berget hade helgats av hans böner och tårar. Dess stup hade genljudit av de triumferande ropen från de skaror som utropade honom till konung. På dess sluttningar hade han funnit ett hem hos Lasarus i Betania. I Getsemane örtagård, vid bergets fot, hade han bedit och kämpat ensam. Från detta berg skulle han stiga upp till himmelen. På dess topp skall hans fötter vila, när han kommer tillbaka. Inte som en sorgernas man, utan som en härlig och segerrik konung kommer han att stå på Oljeberget, under det att hebreiska halleluja-rop, blandade med de icke-judiska folkens hosianna-rop och röster från de återlösta, som en mäktig härskara utfyller det jublande tillropet: Krön honom allas Herre.VP 833.2

Tillsammans med de elva apostlarna begav sig Jesus upp på berget. Då de gick genom Jerusalems port, betraktade många med undrande blickar den lilla gruppen som leddes av en som rådsherrarna för några få veckor sedan hade dömt och korsfäst. Apostlarna visste inte att detta skulle bli deras sista sammanträffande med Mästaren. Jesus använde tiden till samtal med dem, i det att han återupprepade sin tidigare undervisning. Då de närmade sig Getsmane, stannade han för att de skulle påminnas om den undervisning han hade gett dem den natten under den stora själsångesten. Åter såg han på vinträdet, som han den gången hade använt som en bild på församlingens förening med honom själv och Fadern. Åter påminde han dem om de sanningar som han då hade förklarat. Överallt omkring honom fanns påminnelser om hans obesvarade kärlek. Till och med apostlarna, som var honom så kära, hade gjort honom besviken i hans förnedrings stund och övergett honom.VP 834.1

Kristus hade vistats i världen i 33 år. Han hade uthärdat dess förakt, dess hån och förlöjligande. Han hade blivit förkastad och korsfäst. Nu, när han står i begrepp att uppstiga till sin härlighets tron och när han tänker på otacksamheten hos de människor som han kom för att rädda, vill han då inte vända sin sympati och kärlek ifrån dem? Kommer inte hans tillgivenhet att riktas mot det rike, där han blir uppskattad och där syndfria änglar väntar på att få utföra hans befallningar? Nej! Hans löfte till dessa kära, som han efterlämnar på jorden, är: “Se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände.” — Matt. 28:20.VP 834.2

Då de kom till Oljeberget, gick Jesus framför dem över bergstoppen och bort till trakten av Betania. Här stannade han. Apostlarna samlades omkring honom. I det att han betraktade dem kärleksfullt, var det som om strålar av ljus gick ut ifrån hans ansikte. Han klandrade dem inte för deras fel och misstag. Ord som vittnade om den djupaste ömhet var de sista de hörde från sin Herre. Med händerna utsträckta till välsignelse och liksom för att försäkra dem om sin beskyddande omsorg lyftes han långsamt upp ifrån dem, dragen uppåt mot himmelen av en kraft som var starkare än någon jordisk attraktion. Under det att han färdades uppåt, stirrade de förskräckta apostlarna med ansträngda ögon för att få se den sista skymten av sin himmelsfarande Herre. En sky av härlighet dolde honom för deras blickar. När molnvagnen av änglar tog emot honom, nådde dem orden: “Se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände.” Samtidigt strömmade ned över dem den ljuvaste och mest glädjefyllda musik från änglakören.VP 834.3