Tyranni och utsugning

När Johannes började sin mission befann sig nationen i ett tillstånd av spänning och missnöje, på gränsen till revolution. Då Arkelaus blev avsatt ställdes judarna direkt under romersk jurisdiktion. De romerska landshövdingarnas tyranni och utsugning och deras beslutsamma ansträngningar att införa hedniska symboler och seder orsakade uppror, som kvävdes i blodet av tusentals av de tappraste männen i Israel. Allt detta skärpte det nationella hatet mot Rom och ökade folkets längtan efter att bli befriade från dess makt.VP 91.2

Mitt i denna disharmoni och strid hördes en röst från vildmarken, en röst som var uppseendeväckande och sträng, men ändå full av hopp: “Gören bättring, ty himmelriket är nära.” Förkunnelsen grep folket med ny och sällsam kraft. Profeter hade förutsagt Kristi ankomst som en händelse som låg långt inne i framtiden, men här sades det att den var nära för handen. Johannes’ egendomliga utseende förde åhörarnas tankar tillbaka till de gamla profeterna. I sitt uppträdande och sin klädsel liknade han profeten Elias. I Elias’ ande och kraft fördömde han det nationella förfallet och fördömde de förhärskande synderna. Hans ord var enkla, rättframma och övertygande. Många trodde att han var en av profeterna som uppstått från de döda. Hela nationen kom i rörelse. Skaror samlades i vildmarken.VP 91.3

Johannes förkunnade Messias’ ankomst och kallade folket till omvändelse. Som en symbol på rening från synd döpte han dem i Jordans vatten. Därigenom förklarade han på ett sätt som de lätt kunde förstå att de som menade sig vara Guds utvalda folk var besmittade av synd och att de inte utan en rening av sinne och liv skulle kunna få någon del i Messias’ rike.VP 92.1

Furstar och rabbiner, soldater, tulltjänstemän och bönder kom för att lyssna till profeten. Till att börja med oroades de av den högtidliga varningen från Gud. Många blev omvända och lät döpa sig. Människor i alla samhällsklasser följde Johannes Döparens krav för att kunna få del i det rike som han förkunnade.VP 92.2

Många av de skriftlärde och fariséerna kom och bekände sina synder och bad om dop. De hade upphöjt sig själva som bättre än andra människor och hade fått folket att hysa höga tankar om deras fromhet. Nu var de syndfulla hemligheterna i deras riv avslöjade. Men den helige Ande lät Johannes förstå att många av dessa människor inte hade upplevt någon verklig överbevisning om synd. De vände kappan efter vinden. Såsom vänner till profeten hoppades de att kunna vinna den kommande furstens gunst. Och genom att låta döpa sig av denne populäre, unge lärare, trodde de att de kunde förstärka sitt inflytande över folket.VP 92.3

Johannes mötte dem med den bitande frågan: “I huggormars avföda, vem har ingivit eder att söka komma undan den tillstundande vredesdomen? Bären då ock sådan frukt som tillhör bättringen. Och sägen icke vid eder själva: ‘Vi hava ju Abraham till vår fader’; ty jag säger eder att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham.”VP 92.4

Judarna hade misstolkat Guds löfte om evig välgång för Israel: “så säger Herren, han som har satt solen till att lysa om dagen och månen och stjärnorna till att lysa om natten, i ordnad gång, han som rör upp havet, så att dess böljor brusa, han vilkens namn är Herren Sebaot: Först när denna ordning icke mer består inför mig, säger Herren, först då skall Israels släkt upphöra att inför mig alltjämt vara ett folk. Ja, så säger Herren: Först när himmelen varder uppmätt där ovan och jordens grundvalar utrannsakade därnere, först då skall jag förkasta all Israels släkt, till straff för allt vad de hava gjort, säger Herren.” — Jer. 31:35-37. Judarna menade att de på grund av, att de var Abrahams efterkommande hade rätt att göra anspråk på detta löfte. Men de förbisåg de villkor som Gud uppställt. Han hade sagt: “Jag skall lägga min lag i deras bröst, och i deras hjärtan skall jag skriva den, och jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk. Ty jag skall förlåta deras missgärning och deras synd skall jag icke mer komma ihåg.” — Jer. 31:33, 34.VP 92.5

Över det folk i vars hjärtan Guds lag är skriven vilar Guds välbehag. De är ett med honom. Men judarna hade skilt sig från Gud. På grund av sina synder led de under hans straffdomar. Detta var orsaken till deras slaveri under ett främmande folk. Deras sinnen var förmörkade av överträdelser. På grund av att Herren i gångna tider hade visat dem så stor nåd ursäktade de sina synder. De smickrade sig med att vara bättre än andra människor och menade sig ha rätt till Guds välsignelser.VP 93.1

Detta “blev upptecknat till lärdom för oss, som hava tidernas ände inpå oss”. (1 Kor. 10:11.) Hur ofta misstyder vi inte Guds välsignelser och smickrar oss med, att vi är gynnade på grund av en eller annan god egenskap hos oss. Gud kan inte göra för oss, det som han längtar efter att få göra. Hans gåvor används för att öka vår självtillfredsställelse och för att förhärda våra hjärtan i vantro och synd.VP 93.2

Johannes förklarade för lärarna i Israel att deras högmod, deras egoism och grymhet visade att de var ett släkte av huggormar, en dödlig förbannelse för folket, snarare än Abrahams lydiga och rättfärdiga barn. Med tanke på det ljus som de hade tagit emot från Gud var de till och med sämre än de andra folken. Själva ansåg de att de stod högt över dem. De hade glömt den klippa ur vilken de var uthuggna och gruvan ur vilken de hade framhämtats. (Jes.51:1.) Gud var inte beroende av dem för att fullfölja sina syften. På samma sätt som han hade kallat Abraham ut från ett annat folk så skulle han kalla andra att utföra hans uppdrag. Deras hjärtan kanske nu föreföll lika livlösa som öknens stenar, men hans Ande kunde väcka dem till liv för att göra hans vilja och ta emot fullbordandet av hans löfte.VP 93.3