Med levande kraft

“Ty han förkunnade sin lära för dem med makt och myndighet, och icke som deras skriftlärde.” — Matt. 7:29. De skriftlärdes och de äldstes undervisning var kall och formell, liksom en utantill-läxa. För dem hade Guds ord inte någon levande kraft. Deras egna föreställningar och tolkningar framställdes i stället för dess undervisning. I den invanda, rutinmässiga gudstjänsten utgav de sig för att förklara lagen, men ingen inspiration från Gud grep deras egna sinnen eller deras lyssnares.VP 241.3

Jesus hade inte något intresse för judarnas olika stridsämnen. Hans uppgift var att förkunna den gudomliga sanningen. Hans ord kastade en flod av ljus över patriarkernas och profeternas undervisning. Skrifterna blev för människorna som en ny uppenbarelse. Aldrig förr hade hans åhörare sett ett sådant djup av betydelse i Guds ord.VP 241.4

Jesus mötte människorna på deras eget område som en, som förstod deras svårigheter. Han gjorde sanningen tilldragande genom att framhålla den på det mest omedelbara och enkla sätt. Hans språk var rent, vårdat och klart som en rinnande bäck. Hans röst ljöd som musik för dem som hade lyssnat till rabbinernas monotona röster. Men även om hans undervisning var enkel, talade han som en som hade myndighet. Detta ställde hans undervisning i stark kontrast till andras. Rabbinerna uttalade sig med tveksamhet och tvivel, som om Skrifterna kunde utläggas så att de kunde betyda en sak eller också det rakt motsatta. Deras lyssnare blev dagligen invecklade i allt större osäkerhet. Såsom Jesus däremot förklarade Skrifterna, blev de en obestridlig auktoritet. Vad han än talade om, framhölls det med kraft, som om hans ord inte kunde bestridas.VP 241.5

Men ändå var han mera allvarlig än lidelsefull. Han talade som en som hade en bestämd uppgift att utföra. Han förklarade för dem den eviga världens verkligheter. Vad han än talade om, uppenbarade han Gud. Jesus försökte föra människorna ut ur den förblindelsens trollkrets som höll dem upptagna med materiella ring. Han återgav det nuvarande livets angelägenheter deras rätta proportioner. Han fäste mindre avseende vid dem än vid de ting som har evigt värde, men han såg inte bort från deras betydelse. Han lärde människorna att himmelen och jorden är sammanlänkade, och att kunskap om gudomlig sanning gör dem bättre skickade att utföra det dagliga livets plikter. Han talade som en som var förtrogen med himmelen, hade en klar uppfattning om sitt förhållande till Gud, men erkände ändå, att han var ett med varje enskild medlem av den jordiska familjen.VP 242.1

Hans budskap om nåd varierades och avpassades efter lyssnarnas, behov. Han kunde “hugsvala den trötte” (Jes. 50:4) med ett ord i rätt tid, eftersom “ljuvlighet” var utgjuten över hans läppar (Ps. 45:3), så att han kunde förmedla sanningens skatter till människorna på det mest tilldragande sätt. Han ägde en taktfullhet som gjorde att han kunde nå fram till dem som var fyllda av fördomar. Han kunde överraska dem med illustrationer som tilldrog sig deras uppmärksamhet. Med fantasins hjälp nådde han fram till människorna. Sina illustrationer hämtade han från förhållandena i det dagliga livet. Även om de var enkla, låg det en sällsam och djup innebörd i dem. Fåglarna, liljorna på marken, sädesslagen, herden och fåren — med sådana saker belyste Jesus odödliga sanningar. När det senare hände att hans åhörare fick se dessa saker i naturen, påminde detta dem alltid om hans ord. Jesu illustrationer påminde dem ständigt om hans undervisning.VP 242.2

Jesus smickrade aldrig människor. Han sade aldrig någonting som kunde stimulera deras böjelser eller inbillningsförmåga, inte heller berömde han dem för deras fyndighet, men djupsinniga, fördomsfria, tänkande människor tog emot hans undervisning och fann, att den ställde deras klokhet på prov. De förundrade sig över den andliga sanning som fick sitt uttryck i detta enkla språk. Människor med den högsta utbildning greps av hans ord, och de okunniga fick alltid nytta av hans undervisning. Han hade ett budskap till de mest okunniga, och han fick också de kringboende folken att förstå, att han hade ett budskap också till dem.VP 242.3