Livets furste kallar

Tillsägelsen åtlyds. Stenen rullas bort. Allt försiggår öppet och väl överlagt. Alla ges möjlighet att se, att inte något bedrägeri förekommer. Där ligger Lasarus’ kropp i sin grav i klipphålan, kall och tyst i döden. De sörjandes rop tystnar. Överraskade och förväntningsfulla står människorna omkring graven och väntar på att få se vad som skall hända.VP 532.3

Lugnt står Jesus framför graven. Ett heligt allvar vilar över alla som är närvarande. Jesus går närmare graven. I det han lyfter sina ögon mot himmelen, säger han: “Fader, jag tackar dig för att du har hört mig.” Det var inte så länge sedan Kristi fiender hade anklagat honom för hädelse, eftersom han gjorde anspråk på att vara Guds Son. De beskyllde honom för att utföra underverk genom Satans kraft. Men här säger Jesus att Gud är hans Fader och förklarar med fullkomlig tillit, att han är Guds Son. I allt det som Jesus gjorde samarbetade han med sin Fader. Han hade alltid varit mycket noga med att göra det fullt klart, att han inte arbetade självständigt, att det var genom tro och bön som han gjorde sina underverk. Jesus ville att alla skulle känna till hans förhållande till sin Fader. “Fader”, sade han, “jag tackar dig för att du har hört mig. Jag visste ju förut att du alltid hör mig; men för folkets skull, som står här omkring, säger jag detta, för att de skola tro att det är du som har sänt mig.” Här fick både apostlarna och folket det mest övertygande beviset för det förhållande som existerade mellan Jesus och Gud. De skulle få se att Jesu påstående inte var ett bedrägeri.VP 532.4

“När han hade sagt detta, ropade han med hög röst: ‘Lasarus kom ut’.” Hans röst tränger klar och genomträngande in i den dödes öron. Då han talar genomstrålas det mänskliga av det gudomliga. I Jesu ansikte, som är upplyst av Guds härlighet, ser folket beviset för hans makt. Varje öga är riktat mot gravens öppning. Varje öra är inställt på att uppfatta det svagaste ljud. Med spänt intresse avvaktar alla denna prövning av Jesu gudom. Det som skall bevisa hans påstående att han är Guds Son eller tillintetgöra hoppet för alltid.VP 533.1

Det är något som rör sig inne i den stilla graven. Han som var död står i dess öppning. Hans rörelser hindras av den svepning som han lagts i. Jesus säger till de förvånade åskådarna: “Lösen honom, och låten honom gå.” Åter får de se det mänskliga i samarbete med Gud. Människor skall arbeta för människor. Lasarus frigörs och står framför gruppen, inte som en som är avmagrad av sjukdom och med svaga vacklande lemmar, utan som en man i livets högsommar och i ädel mandomskraft. Hans ögon strålar av intelligens och av kärlek till Frälsaren. Han kastar sig tillbedjande ned för Jesu fötter.VP 533.2

Åskådarna är till att börja med mållösa av förvåning. Därefter följer en obeskrivlig scen av glädje och tacksägelse. Systrarna får sin bror tillbaka i livet som en Guds gåva. Med glädjetårar uttrycker de sitt tack till Frälsaren. Men medan bror, systrar och vänner gläder sig över denna återförening drar sig Jesus tillbaka från scenen. När de söker efter Livgivaren kan de inte finna honom.VP 533.3