Den sista måltiden

Jesus befinner sig alltjämt vid bordet där påskmåltiden är dukad. Det osyrade brödet, som hör till påsken, ligger framför honom. Påskvinet, som är ojäst, står på bordet. Det är dessa symboler som Jesus nu använder sig av för att ge en framställning av sitt eget felfria offer. Ingenting som var fördärvat genom jäsning, symbolen på synd och död, kunde representera det felfria lammet utan fläck. (1 Petr. 1:19.)VP 655.2

“Medan de nu åto, tog Jesus ett bröd och välsignade det och bröt det och gav åt lärjungarna och sade: ‘Tagen och äten; detta är min lekamen.’ Och han tog en kalk och tackade Gud och gav åt dem och sade: ‘Dricken härav alla; ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som varder utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Och jag säger eder: Härefter skall jag icke mer dricka av det som kommer från vinträd, förrän på den dag då jag dricker det nytt med eder i min Faders rike’.”VP 655.3

Judas, förrädaren, var närvarande vid den sakramentala måltiden. Av Jesus fick han del av symbolerna på hans brutna kropp och hans utgjutna blod. Han hörde orden: “Gören detta till min åminnelse!” Och under det att han satt där, ansikte mot ansikte med Guds lamm, ruvade förrädaren över sina mörka avsikter och gav näring åt sina dystra, hämndgiriga tankar.VP 655.4

Under det att Jesus tvådde apostlarnas fötter hade han gett ett övertygande bevis om att han förstod Judas’ karaktär. Han hade sagt att de “icke alla voro rena” (Joh. 13:11). Dessa ord hade övertygat den falske aposteln om, att Jesus hade avslöjat hans hemliga syften. Nu talade Jesus mera öppet. Under det att de satt vid bordet, sade han, med blicken riktad på apostlarna: “Jag talar icke om eder alla; jag vet vilka jag har utvalt. Men detta skriftens ord skulle ju fullbordas: ‘Den som åt mitt bröd, han lyfte mot mig sin häl’.”VP 656.1

Inte heller nu misstänkte apostlarna Judas. Men de såg att Jesus föreföll allvarligt bekymrad. En skugga sänkte sig över dem alla, en föraning om någon fruktansvärd olycka, vars natur de inte kunde förstå. Under det att de åt under tystnad, sade Jesus: “Sannerligen, sannerligen säger jag eder: ‘En av eder skall förråda mig’.” Då Jesus sade detta, greps de av förvåning och förvirring. De kunde inte fatta, hur någon skulle kunna handla förrädiskt mot deras gudomlige lärare. Av vilken orsak skulle de kunna förråda honom och till vem? Vilkens sinne kunde ge näring åt en sådan avsikt? Absolut inte någon av de gynnade tolv, som hade haft förmånen framför alla andra att höra hans undervisning. De hade varit föremål för hans storslagna kärlek. Han hade ju visat så stor uppskattning av dem, att han fört dem in i nära gemenskap med sig själv.VP 656.2

Efter hand som de började förstå vad han hade sagt och kom ihåg hur riktiga hans uttalanden brukade vara, greps de av fruktan och misstro till sig själva. De började forska i sina egna sinnen för att undersöka om det fanns en enda tanke mot Mästaren hos dem. Med den mest smärtfyllda sinnesrörelse frågade den ene efter den andre: “Icke är det väl jag, Herre?” Och Jesus svarade: “Den som jämte mig nu doppade handen i fatet, han skall förråda mig. Människosonen skall gå bort såsom det är skrivet om honom; men ve den människa genom vilken Människosonen bliver förrådd! Det hade varit bättre för den människan om hon icke hade blivit född.” Apostlarna hade granskat varandras ansikten synnerligen ingående, då de frågade: “Icke är det väl jag, Herre?” Och nu gjorde Judas’ tystnad att allas blickar riktades mot honom. I den förvirring som uppstod med alla frågorna och den förvåning som kom till uttryck, hade Judas inte hört Jesu svar på Johannes’ fråga. Men för att komma undan apostlarnas forskande blickar frågade han nu, precis som de andra hade gjort: “Rabbi, icke är det väl jag?” Jesus svarade allvarligt: “‘Du har själv sagt det.’”VP 656.3

Överraskad och förvirrad över att hans avsikter hade avslöjats reste sig Judas hastigt upp för att lämna rummet. “Och Jesus sade till honom: ‘Gör snart vad du gör’ . . . Då han nu hade tagit emot brödstycket, gick han strax ut, och det var natt.” Det var natt för förrädaren, då han gick bort ifrån Jesus ut i mörkret utomhus.VP 657.1

Innan Judas tog detta steg hade det inte varit omöjligt för honom att vända om. Men då han lämnade sin Herre och sina medapostlar, hade han fattat sitt avgörande beslut. Han hade överskridit gränslinjen. Jesu tålamod hade varit beundransvärt i hans handlingssätt mot denna frestade människa. Ingenting som kunde göras för att rädda Judas hade lämnats ogjort. Efter det att Judas två gånger hade gjort en överenskommelse om att förråda sin Herre, gav Jesus honom tillfälle att ångra sig. Genom att läsa de dolda avsikterna i förrädarens sinne gav Jesus Judas det sista och övertygande beviset för sin gudomliga natur. För denne falske apostel var detta den sista uppmaningen till omvändelse. Ingen vädjan, som Jesu gudomligt-mänskliga sinne kunde göra, hade blivit försummad. Barmhärtighetens vågor som slogs tillbaka av en hårdnackad stolthet, kom tillbaka i en än starkare flodvåg av betvingande kärlek. Men även om Judas blev förvånad och oroad av att hans skuld hade upptäckts, blev han bara än mer fast i sitt beslut. Från den sakramentala påskmåltiden gick han ut för att fullborda sin bedrägliga gärning.VP 657.2

Då Jesus uttalade sitt ve över Judas, ville han också visa barmhärtighet mot sina apostlar. Han gav dem det högsta bevis han kunde på, att han var Messias. “Redan nu, förrän det sker, säger jag eder det, för att I, när det har skett, skolen tro att jag är den jag är.” — Joh. 13:19. Om Jesus hade suttit tyst, skenbart ovetande om vad som skulle drabba honom, kunde apostlarna ha trott att Mästaren inte ägde någon gudomlig framsyn och att han hade blivit överrumplad och förrådd i den mordiska skarans händer. Ett år tidigare hade Jesus sagt till apostlarna, att han hade utvalt tolv och att en av dem var en djävul. Nu skulle hans ord till Judas om dennes förräderi, som någonting som Mästaren var fullt medveten om, stärka Jesu sanna efterföljares tro under hans förödmjukelse. Och när Judas hade nått sitt fruktansvärda slut, skulle de minnas det ve som Jesus hade uttalat over förrädaren.VP 657.3