Tillfällets dag förbi

I mer än tusen år hade den judiska nationen ringaktat Guds barmhärtighet och inbjudit hans straffdomar. De hade förkastat hans varningar. De hade dödat hans profeter. För dessa synder gjorde folket på Jesu tid sig själva ansvariga, genom att följa samma väg. Detta släktes skuld låg i att det avvisade de erbjudanden om nåd och de varningar som riktades till det. De bojor som hela nationen under århundraden hade smitt, höll folket på Jesu tid att fästa på sig själva.VP 579.1

Under varje tidsålder får de människor, som lever då, ljus och förmåner och en tid av nåd, under vilken de kan bli försonade med Gud. Men denna nåd har en gräns. Barmhärtigheten kan tala under många år och bli ringaktad och förkastad, men det kommer en tid då barmhärtigheten kommer med sin sista vädjan. Sinnet blir så förhärdat att det upphör att svara på Guds Andes maning. Då riktas inte den milda, varnande rösten längre till syndaren. Tillrättavisningar och varningar upphör.VP 579.2

Den dagen hade kommit för Jerusalem. Jesus grät av ångest över den dömda staden, men han kunde inte rädda den. Han hade uttömt alla hjälpkällor. Genom att förkasta Guds Andes varningar hade Israel förkastat den enda möjligheten till hjälp. Det fanns inte någon annan makt genom vilken de skulle kunna bli räddade.VP 579.3

Den judiska nationen var en symbol för alla de folk under alla tidsåldrar som hånat den oändliga kärlekens vädjanden. Jesu tårar, då han grät över Jerusalem, gällde synderna under alla tidsåldrar. I den dom som uttalades över Israel kan alla som avvisar Guds helige Andes varningar och tillrättavisningar, läsa sin egen dom.VP 580.1

I den nu levande generationen finns det många som handlar på samma sätt som de icke-troende judarna. De har sett uppenbarelsen av Guds kraft. Den helige Ande har talat till deras sinnen, men de håller fast vid sin otro och sitt motstånd. Gud sänder dem varningar och tillrättavisningar, men de är inte villiga att bekänna sina fel. De avvisar hans budskap och hans budbärare. Själva de medel som han använder för att rädda dem, blir för dem ett hinder.VP 580.2