Omedveten om faran

Då Petrus sade att han skulle följa sin Herre i fängelse och död, menade han varje ord han sade. Men han kände inte sig själv. Dolt i hans sinne fanns någonting ont, som förhållandena skulle blåsa liv i. Med mindre han bleve medveten om den fara i vilken han befann sig, skulle detta komma att betyda hans eviga undergång. Frälsaren såg hos honom en kärlek till det egna jaget och en trygghet som skulle komma att dominera till och med över hans kärlek till Jesus. Hans erfarenhet hade avslöjat mycken svaghet, obesegrad synd och andlig vårdslöshet. Han hade visat sig ha ett inte helgat temperament, han hade tanklöst kastat sig in i frestelser. Jesu högtidliga varning var en uppmaning till självrannsakan. Petrus behövde bli misstrogen mot sig själv och få en djupare tro på Jesus. Om han i ödmjukhet hade tagit emot varningen, skulle han ha vädjat till hjordens herde att bevara sina får. På Galileiska Sjön hade han, då han var på väg att sjunka, ropat: “Herre, hjälp mig.” — Matt. 14:30. Då hade Jesu utsträckta hand gripit hans hand. Om han nu hade ropat till Jesus: Rädda mig från mig själv, skulle han ha blivit bevarad. Men Petrus tyckte att man misstrodde honom. Han tyckte att detta var grymt. Han kände sig redan stött och blev än mer hårdnackad i sitt självförtroende. Jesus ser med medkänsla på sina apostlar. Han kan inte skona dem från prövningen, men han lämnar dem inte utan tröst. Han försäkrar dem om, att han kommer att bryta dödens bojor och att hans kärlek till dem inte kommer att svikta. “Efter min uppståndelse skall jag före eder gå till Galiléen.” — Matt. 26:32. Innan de ännu har förnekat honom, får de försäkran om förlåtelse. Efter hans död och uppståndelse vet de att de har fått förlåtelse och att Jesus fortfarande älskar dem.VP 676.1

Jesus och apostlarna var på väg till Getsemane vid foten av Oljeberget, en avskild plats som han ofta hade besökt för att meditera och bedja. Frälsaren hade förklarat sitt uppdrag i världen för sina apostlar, liksom det andliga samband med honom, som de skulle upprätthålla. Nu illustrerar han sin undervisning. Månen lyser klart och han får se ett blommande vinträd. Han riktar apostlarnas uppmärksamhet på detta och använder det som en symbol.VP 677.1

“Jag är det sanna vinträdet”, sade han. I stället för att välja den gracila palmen, den högresta cedern eller den starka eken, väljer Jesus vinträdet, som med sina slingrande klängen får representera honom. Palmen, cedern och eken står för sig själva. De behöver inte något stöd. Men vinrankan slingrar sig runt spaljéerna och klättrar på det sättet mot himlen. På samma sätt var Jesus i sin mänskliga natur beroende av gudomlig kraft. “Jag kan icke göra något av mig själv”, förklarar han. — Joh. 5:30.VP 677.2

“Jag är det sanna vinträdet.” Judarna hade alltid betraktat vinträdet som det ädlaste av alla träd och som en bild på allt som var kraftfullt, utsökt och fruktbärande. Israel hade framställts som ett vinträd som Gud hade planterat i det utlovade landet. Judarna hade byggt sitt hopp om frälsning på sitt samband med Israel. Men Jesus sade: Jag är det verkliga vinträdet. Tro inte att ni genom sambandet med Israel blir delaktiga av Guds liv och arvingar till hans löfte. Endast genom mig kan ni få andligt liv.VP 677.3

“Jag är det sanna vinträdet och min Fader är vingårdsmannen.” På Palestinas höjder hade vår himmelske Fader planterat detta goda vinträd. Han var själv vingårdsmannen. Många tilltalades av skönheten hos detta vinträd och gav uttryck för dess himmelska ursprung. Men för de ledande i Israel såg det ut som ett rotskott ur förtorkad jord. De tog plantan, knäckte den och trampade den under sina vanhelgande fötter. Deras avsikt var att tillintetgöra den för all framtid. Men den himmelske vingårdsmannen förlorade aldrig sin planta ur sikte. När människor menade att de hade dödat den, tog han den och planterade den på nytt på den andra sidan av muren. Vinstocken skulle inte längre vara synlig. Den blev dold för människors häftiga angrepp. Men vinträdets rankor klättrade över muren. De skulle representera vinträdet. Genom dem kunde ympkvistar alltjämt förenas med vinträdet. Från dem har man kunnat få frukt. De har gett en skörd, som de som gått förbi, har kunnat plocka av.VP 677.4