Förrådd med en kyss

Men scenen förändrades snabbt. Pöbelhopen reste sig. De romerska soldaterna, prästerna och Judas samlade sig omkring Jesus. De tycktes skämmas över sin svaghet. De var rädda för att han åter skulle undkomma dem. Åter frågade Återlösaren: “Vem söken I?” De hade fått bevis för att Han som stod framför dem var Guds Son, men de lät sig inte övertygas. På frågan: “Vem söken I?” svarade de på nytt: “Jesus av Nasaret.” Frälsaren svarade: “Jag har sagt eder att det är jag. Om det alltså är mig I söken”, sade han och pekade på sina apostlar, “så låten dessa gå.” Han visste hur svag deras tro var. Han försökte skydda dem från frestelse och prövning. För dem var han beredd att offra sig själv.VP 694.3

Judas, förrädaren, glömde inte den roll han skulle spela. Då pöbelhopen hade gått in i örtagården hade han gått först, tätt följd av översteprästen. Till dem som skulle gripa Jesus hade han gett ett tecken och sagt: “Den som jag kysser, den är det; honom skolen I gripa.” — Matt. 26:48. Nu gav han sken av att inte ha något med dem att göra. Han gick fram till Jesus och tog hans hand som en gammal vän. Med orden: “Hell dig, Rabbi!” kysste han honom upprepade gånger och gav sken av att gråta som av sympati för honom i hans farliga belägenhet.VP 694.4

Jesus sade till honom: “Min vän, gör vad du är här för att göra.” Hans röst darrade av sorg, då han fortsatte: “Judas, förråder du Människosonen med en kyss?” Dessa gripande ord borde ha väckt förrädarens samvete och påverkat hans förhärdade sinne, men heder, trohet och mänsklig medkänsla hade övergett honom. Fräck och trotsig stod han där, utan att visa några tecken på att han ångrade sig. Han hade överlämnat sig åt Satan. Han hade inte längre någon kraft att motstå denne. Jesus avvisade inte förrädarens kyss.VP 695.1

Pöbelhopen blev modigare, då de såg att Judas rörde vid honom som nyss blivit förhärligad inför deras ögon. De grep nu Jesus och började binda dessa händer som alltid varit upptagna av att göra gott.VP 695.2