Aktning och kärlek

Jesu liv präglades av aktning och kärlek till hans mor. Maria trodde i sitt hjärta att det heliga barn som hon hade fött var den länge utlovade Messias, men hon vågade ändå inte ge uttryck för sin tro. Under hans liv på jorden hade hon del i hans lidanden. Med sorg såg hon de prövningar han utsattes för under sin barndom och ungdom. Genom att försvara det som hon visste var riktigt i hans handlingssätt, blev hon själv försatt i påfrestande situationer. Hon såg på samlivet i hemmet och moderns ömma omsorger om sina barn som något som var av livsviktig betydelse för karaktärens formande. Josefs söner och döttrar visste detta, och genom att utnyttja hennes ivriga omsorger sökte de genom henne ändra Jesu beteende till att överensstämma med vad de ansåg vara riktigt.VP 80.1

Maria gjorde ofta Jesus uppmärksam på rabbinernas föreskrifter och förmanade honom att rätta sig efter dem. Men han kunde inte övertalas till att ändra sina vanor ifråga om att meditera över Guds gärningar eller att söka lindra människors och till och med stumma djurs lidanden. När prästerna och laglärarna krävde Marias bistånd för att komma till rätta med Jesus blev hon mycket bekymrad, men hennes sinne fick frid då han visade henne att han hade stöd i Skrifterna för sitt handlingssätt.VP 80.2

Ibland stod hon vacklande mellan Jesus och hans bröder, som inte trodde att han var den av Gud utsände, men det fanns alltför många bevis för att hans väsen var gudomligt. Hon såg honom uppoffra sig för andras bästa. Hans närvaro åstadkom en renare atmosfär i hemmet. Hans liv var som en surdeg som verkade genom hela samhället. Oskyldig och obesmittad färdades han bland de tanklösa, de råa, de ohövliga, bland de ohederliga tulltjänstemännen, de hänsynslösa slösarna, de orättfärdiga samariterna, de hedniska soldaterna, de okunniga bönderna och den blandade hopen. Han sade ett ord av medkänsla här och ett ord där när han träffade människor som var trötta, men ändå tvungna att bära tunga bördor. Han deltog i deras bekymmer och återgav för dem lärdomar som han hade tillägnat sig från naturen om Guds kärlek, mildhet och godhet.VP 80.3

Han sökte lära alla att betrakta sig själva som utrustade med dyrbara gåvor, som genom ett riktigt användande skulle tillförsäkra dem eviga rikedomar. Han höll sitt liv fritt från all fåfänga. Genom sitt eget exempel visade han att det sätt, på vilket vi använder varje ögonblick av vårt liv, ger eviga resultat och att vi därför måste värna om vår tid som om en skatt och använda den till att förverkliga evighetsinriktade syften. Han gick inte förbi någon människa såsom värdelös, utan sökte ge varje människa frälsningens läkemedel. I vilket sällskap han än befann sig framhöll han någon undervisning som var anpassad för tidpunkten och tillfället. Hos de råaste och minst lovande sökte han väcka hopp genom att framhålla för dem en försäkran om att de kunde bli oförvitliga och oskyldiga och uppnå en karaktär som skulle visa att de var Guds barn. Ofta träffade han sådana som kommit under Satans inflytande och som inte hade någon kraft att slita sig loss ur hans snaror. Till sådana modlösa, sjuka, frestade och fallna människor talade Jesus vänligt och medkännande med sådana ord som de behövde och som de kunde förstå. Andra som han träffade kämpade en hård kamp med Gud och människors fiende. Dessa uppmuntrade han att hålla ut, i det att han försäkrade dem att de skulle vinna seger, eftersom Guds änglar stod på deras sida och skulle ge dem seger. De som han hjälpte på detta sätt, kände sig överbevisade om att de här hade träffat en som de med fullkomlig tillit kunde anförtro sig åt. Han skulle inte komma att förråda de hemligheter som de avslöjade för honom och som han med sympati lyssnade till.VP 81.1

Jesus var kroppens såväl som själens läkare. Han intresserade sig för varje slag av lidande som han mötte på sin väg. Åt alla skänkte han lindring, därför att hans vänliga ord verkade som ett lugnande balsam. Ingen kunde säga att han hade utfört ett underverk, men kraften — kärlekens läkande kraft — gick ut ifrån honom till de sjuka och bedrövade. Så arbetade han på ett stillsamt sätt för människorna ända från sin barndom. Och detta var anledningen till att så många med glädje lyssnade till honom efter det att han hade börjat sin offentliga verksamhet.VP 81.2

Ändå vandrade Jesus ensam från sin barndom, genom sin ungdom och sitt vuxna liv. I sin renhet och sin trofasthet “trampade han vinpressen ensam” (Jes. 63:3) och ingen av folket hjälpte honom. Han bar ensam den fruktansvärda bördan av ansvaret för människornas frälsning. Han visste att om det inte skedde en avgjord förändring i människosläktets principer och föresatser, skulle alla gå förlorade. Detta var den börda som tyngde hans själ. Ingen kunde fatta den börda som tryckte honom ned. Fylld av en brinnande föresats genomförde han avsikten med sitt liv, den att han själv skulle vara människornas ljus.VP 82.1