För att bo ibland oss

“Man skall giva honom namnet Emmanuel. . . Gud med oss.” Ljuset från “kunskapen om Guds härlighet” visar sig i Kristi ansikte. Av evighet var Herren, Jesus Kristus, ett med Fadern, han var “Guds egen avbild”, avbilden av hans storhet och härlighet, “hans härlighets återsken”. Det var för att uppenbara denna härlighet som han kom till denna värld. Till denna av synden förmörkade jord kom han för att uppenbara Guds kärleks ljus, han kom för att bli “Gud med oss”. Därför profeterades det också om honom “man skall giva honom namnet Emmanuel”.VP 15.1

Genom att komma för att bo ibland oss skulle Jesus uppenbara Gud för både människor och änglar. Han var Guds ord — Guds tanke som gjordes hörbar. I sin bön för sina apostlar säger han: “Jag har kungjort för dem ditt namn.” “En Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet” — “på det att den kärlek, som du har älskat mig med, må vara i dem, och jag i dem.” Men det var inte bara av hänsyn till människorna som denna uppenbarelse gavs. Vår lilla värld är universums lärobok. Guds nåds avsikt, den återlösande kärlekens gåta är något som också änglarna vill skåda in i och detta kommer att förbli föremål för deras studium genom ändlösa tidsåldrar. Både de återlösta och de ickefallna väsendena kommer att i Kristi kors finna ämne för sin forskning och sin sång. Det skall visa sig att den härlighet som lyser från Jesu ansikte är den självuppoffrande kärlekens härlighet. I ljuset från Golgata avslöjas att den självförnekande kärlekens lag är livets lag både för jorden och himmelen och att den kärlek som inte söker sitt eget har sitt ursprung i Guds väsen. I honom som var saktmodig och ödmjuk uppenbarades de egenskaper som kännetecknar honom som bor i ett ljus dit ingen kan komma.VP 15.2

I begynnelsen uppenbarades Gud i allt skapat. Det var Kristus som utspände himlen och lade jordens grundvalar. Det var han som placerade himlakropparna i deras banor och som skapade markens blommor. “Du. . . gör bergen fasta genom din kraft.” “Hans är havet, ty han har gjort det.” — Ps. 65:7; 95:5. Det var han som fyllde jorden med skönhet och luften med sång. Och i allting på jorden, i luften och på himlen skrev han budskapet om Faderns kärlek.VP 16.1

Nu har synden vanställt Guds fullkomliga verk, men hans prägel finns kvar. Även nu berättar allt skapat om hans upphöjda härlighet. Den egensinniga människan är den enda som lever enbart för sig själv. Det finns inte en fågel som far genom luften eller ett djur som rör sig på marken utan att de på något sätt tjänar andra skapade varelser. Det finns inte ett blad i skogen eller ens det oansenligaste strå som inte har sin uppgift att fylla. Varje träd, varje buske och varje blad utsänder den livskomponent utan vilken varken människor eller djur kan leva. Människor och djur bidrar i sin tur med den livskomponent som är nödvändig för trädets, buskens och bladens liv. Blommorna sänder ut vällukt och utvecklar sin skönhet till välsignelse för världen. Solen sänder ut sitt ljus till glädje för tusentals världar. Havet är urkällan till alla våra källor och vattendrag. Det tar emot vattnet från dessa, men det tar emot för att kunna ge. Dimman som stiger upp från havet faller som regnskurar ner på jorden för att den skall kunna frambringa ny växtlighet.VP 16.2

Änglarna från härlighetens rike finner sin glädje i att ge — ge kärlek och outtröttlig omvårdnad åt fallna och gudsfrånvända människor. Himmelska väsen vädjar till människor. De för med sig ljus från himmelen till denna mörka värld. Genom mild och tålmodig tjänst påverkar de människorna för att föra de förlorade in i en gemenskap med Kristus som är innerligare än de själva kan känna.VP 16.3

Men om vi vänder oss bort från alla indirekta sätt på vilka Gud presenterar sig, ser vi Gud i Jesus. Genom att betrakta Jesus ser vi att Guds givmildhet är ett uttryck för hans härlighet. “Jag gör icke något av mig själv”, sade Jesus, “såsom Fadern, han som är den levande, har sänt mig, och. . . jag lever genom Fadern”. “Jag söker icke min egen ära”, utan “dens ära, som har sänt” mig. (Joh. 8:28; 6:57; 8:50; 7:18.)VP 16.4

I dessa ord framställs den stora princip som är livets lag för hela universum. Jesus fick allting från Gud, men han tog emot för att ge. Detsamma är förhållandet i himmelen. I det som han gör för alla skapade varelser strömmar Faderns liv genom hans älskade Son ut till alla, genom Sonen återvänder det till honom, som är alltings urkälla, i lovprisande och glädjefylld tjänst, i en flodvåg av kärlek. Genom Kristus blir sålunda kärlekstjänstens kretslopp fullbordat och avspeglar den store Givarens väsen, livets lag.VP 17.1