Ifrågasatta maktanspråk

»Vid fårporten i Jerusalem ligger en damm, på hebreiska kallad Betesda, och invid den finns fem pelargångar. I dessa lågo många sjuka, blinda, halta och förtvinade.”Vn 189.1

Vid vissa tider på dagen kom vattnet i denna damm i rörelse. Man trodde allmänt att detta berodde på en övernaturlig kraft och att den som först steg ned i vattnet, efter det att dammens vatten blivit omrört, skulle bli botad, oavsett vilken sjukdom han än led av. Sjuka människor sökte sig i hundratal till platsen. När vattnet omrördes störtade folkhopen fram och trampade ned män, kvinnor och barn som var svagare än de själva. Många kunde inte ens komma i närheten av dammen. Många som hade lyckats nå fram till den, dog vid dess kant. Omkring platsen hade man uppfört hytter, där de sjuka kunde finna skydd mot dagens hetta och nattens •kyla. Det fanns några som tillbringade natten i dessa pelargångar. Dag efter dag släpade de sig fram till dammen i en fåfäng förhoppning att finna lindring.Vn 189.2

Jesus befann sig åter i Jerusalem. Nu kom han gående ensam, till synes djupt försjunken i meditation och bön, och närmade sig dammen. Han såg de olyckliga sjuka som sökte efter det som de ansåg vara deras enda möjlighet till hälsa. Han längtade efter att kunna utöva sin läkande kraft och bota alla de sjuka. Men det var sabbat. Skaror var på väg till templet för att tillbedja. Han visste att en sådan botande handling skulle väcka så mycket fördom hos judarna, att hans verksamhet skulle lida avbräck.Vn 189.3

Då får Frälsaren se något mycket beklagansvärt. Han ser en man som varit krympling i trettioåtta år. Hans sjukdom var till stor del resultatet av hans egen synd. Sjukdomen betraktades också av andra som en straffdom från Gud. Ensam och utan vänner, men med en känsla av att han var utestängd från Guds barmhärtighet, hade denne lidande man under många år levat i misär. Vid den tidpunkt man väntade att vattnet skulle komma i rörelse, kunde de som kände medlidande med honom i hans hjälplöshet, bära honom ned till pelargångarna. Men i det gynnsamma ögonblicket hade han ingen som kunde hjälpa honom ned i vattnet. Han hade sett vattnet komma i rörelse, men han hade aldrig lyckats komma längre än till kanten av dammen. Andra som var starkare än han, kastade sig i vattnet före honom. Han kunde inte med framgång hävda sig mot den egenkära, framträngande hopen. Hans ihärdiga strävan att nå fram till detta enda mål och hans ängslan och ständiga besvikelse tog hårt på de krafter han hade kvar.Vn 189.4