Förenade i djävulskt raseri

Dessa ord hade inte mer än sagts, förrän hela hopen stormade fram mot Jesus. Likt vilda djur kastade folkmassan sig över sitt byte. Jesus släpades hit och dit och Herodes förenade sig med pöbeln i försök att förödmjuka Guds Son. Hade inte de romerska soldaterna ingripit och tvingat den rasande folkmassan tillbaka skulle Frälsaren ha slitits i stycken.Vn 733.2

»Herodes och hans krigsfolk bemötte honom med förakt och begabbade honom; och ... de hade satt på honom en lysande klädnad.» De romerska soldaterna deltog i dessa smädelser. Allt vad dessa ondskefulla, fördärvade soldater med hjälp av Herodes och de höga judiska, andliga ämbetsmännen kunde finna på, överöstes Frälsaren med. Ändå sviktade aldrig hans gudomliga tålamod.Vn 733.3

Jesu förföljare hade försökt mäta Jesu väsens egenskaper med sina egna. De hade framställt honom som en som var lika fördärvad som de själva. Men bakom allt det som nu hände, trängde sig en annan scen fram — en scen som de en dag skulle få se i all dess härlighet. Det fanns några som darrade i Jesu närvaro. Under det att den råbarkade folkmassan böjde sig hånfullt inför honom, fanns det några som kom fram med samma avsikter men som vände tillbaka, skräckslagna och tystade. Herodes var överbevisad. De sista strålarna av barmhärtighetens ljus lyste in i hans av synd för- härdade sinne. Han kände att detta inte var någon vanlig människa, ty den gudomliga naturen bröt igenom den mänskliga. Just i den stund, då Jesus var omringad av hädare, horkarlar och mördare, tyckte Herodes att han såg en konung som satt på sin tron.Vn 733.4

Hur förhärdad Herodes än var, vågade han inte bekräfta domen över Jesus. Han ville befria sig från det fruktansvärda ansvaret och sände därför Jesus tillbaka till den romerska domstolen.Vn 734.1

Pilatus blev besviken och mycket missnöjd. Då judarna kom tillbaka med sin fånge, frågade han otåligt vad de ville att han skulle göra. Han påminde dem om att han redan hade förhört Jesus och inte funnit honom skyldig till något. Han meddelade dem att de hade kommit med anklagelser emot honom, men de hade inte kunnat bevisa en enda av sina anklagelser. Han hade sänt Jesus till Herodes, landshövdingen i Galileen, en av deras eget folk, men inte heller han hade funnit något hos honom som förtjänade döden. »Därför vill jag giva honom lös, sedan jag har tuktat honom», sade Pilatus.Vn 734.2

Här visade Pilatus sin svaghet. Han hade förklarat att Jesus var oskyldig, men han var ändå villig att låta honom piskas för att tillfredsställa hans anklagare. Han ville offra rättvisa och principer för att dagtinga med döden. Detta försatte honom i ett ofördelaktigt läge. Folkmassan utnyttjade hans vacklande inställning och ropade ännu mer på fångens liv. Om Pilatus redan från början hade stått fast och vägrat att döma en man som han funnit vara oskyldig, skulle han ha brutit den ödesdigra länk som skulle binda honom vid samvetskval och skuldkänsla, så länge han levde. Hade han genomfört sin övertygelse om vad han betraktade som rätt, skulle judarna inte ha vågat ställa förmätna krav på honom. Jesus skulle ha överlämnats till att dö, men skulden skulle inte ha vilat på Pilatus. Men Pilatus hade tagit det ena stege: efter det andra i strid mot sitt eget samvete. Han hade underlåtit att döma rättvist och opartiskt. Nu befann han sig som ett nästan hjälplöst offer i prästernas och rådsherrarnas händer. Hans vacklan och abeslutsamhet blev hans undergång.Vn 734.3

Inte ens nu överlämnades Pilatus till att handla i okunnighet. Ett budskap från Gud varnade honom för det som han stod i begrepp att utföra. Som svar på Jesu bön hade en ängel från himmelen besökt Pilatus’ hustru. I en dröm hade hon sett Frälsaren och samtalat med honom. Pilatus’ hustru var inte judinna, men då hon i sin dröm såg på Jesus, kände hon inga tvivel om hans väsen eller hans uppdrag. Hon visste att han var Guds furste. Hon såg honom i förhör i domsalen. Hon såg hans händer fast bundna, som händerna på en förbrytare. Hon såg Herodes och hans soldater utföra sin fruktansvärda gärning. Hon hörde prästerna och rådsherrarna, som var fyllda av avundsjuka och hat, som galningar anklaga honom. Hon hörde orden: »Vi hava själva en lag, och efter den lagen måste han dö.” Hon såg hur Pilatus lät piska Jesus efter det att han hade förklarat: »Jag finner intet brottsligt hos denne man.» Hon hörde Pilatus fälla domen och överlämna Jesus till hans mördare. Hon såg korset resas på Golgata. Hon såg jorden inhöljd i mörker och hörde det hemlighetsfulla ropet »det är fullbordat». Ytterligare en scen mötte hennes blick. Hon såg Jesus sitta på den stora vita skyn, medan jorden raglade i rymden och hans mördare flydde från hans härlighets närvaro. Med ett skrik av skräck vaknade hon och skrev genast en varning till Pilatus.Vn 734.4