Ödesdigert ansvar

De skriftlärde och fariséer som lyssnade till Jesus, visste att det han sade var riktigt. De visste att profeten Sakarja hade blivit dödad. Under det att profeten talade varningens ord från Gud, greps den avfällige konungen av sataniskt raseri. På hans befallning blev profeten dödad. Hans blod hade präglats i själva stenarna i templet och lät sig inte tvättas bort. Det fortsatte att bära vittnesbörd emot det avfälliga Israel. Så länge templet skulle bli bestående, skulle märkena efter detta rättfärdiga blod finnas kvar där och ropa till Gud om hämnd. Då Jesus hänvisade till dessa fruktansvärda synder, gick det en rysning av skräok genom människoskaran.Vn 616.2

Med blicken riktad mot kommande dagar sade Jesus att judarnas obotfärdighet ooh deras intolerans mot Guds tjänare i framtiden skulle bli densamma som den varit i forntiden:Vn 616.3

»Se, därför sänder jag till eder profeter och vise och skriftlärde. Somliga av dem skolen I dräpa och korsfästa, och somliga av dem skolen I gissla i edra synagogor och förfölja ifrån den ena staden till den andra.» Profeter och kloka män, som var fyllda av den helige Ande — Stefanus, Jakob och många andra — skulle bli dömda och dödade. Med sin hand lyft mot himmelen och med ett gudomligt ljus som omslöt hans gestalt, talade Jesus som en domare till dem som stod inför honom. Hans röst, som så ofta hade hörts tala milt och vädjande till dem, talade nu strängt och tillrättavisande. Hans åhörare darrade. Aldrig någonsin skulle intrycket av hans ord och hans blick utplånas.Vn 616.4

Den indignation som Jesus gav uttryck åt, riktade sig emot hyckleriet. De grova synder genom vilka människor ödeläde sina själar, bedrog folket och vanhedrade Gud. I prästernas och rådsherrarnas skenfagra och bedrägliga framställning såg han sataniska makter i verksamhet. Han fördömde synden skarpt och genomträngande, men han sade inte någonting om straff. Han kände en helig vrede mot mörkrets furste, men han visade inte någon form av irritation. En kristen som lever i överensstämmelse med Gud och har tillägnat sig kärlekens och barmhärtighetens tilltalande egenskaper, kan komma att känna en helig indignation mot synden. Han kommer emellertid aldrig att låta sig påverkas av lidelser, så att han smädar dem som smädar honom. Till och med när han möter sådana som påverkas av underjordiska krafter för att hålla fast vid falskheten, kommer han att i Kristus alltjämt bevara sitt sinneslugn och sin självbehärskning.Vn 617.1

Gudomlig medkänsla präglade Guds Sons ansikte då han kastade en sista spejande blick på templet och därefter på sina åhörare. Med en röst som var starkt påverkad av djup själsångest och bittra tårar, utropade han: »Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat.» Detta var skilsmässans kamp. I Jesu klagan är det själva Guds sinne som tar sig uttryck. Det är Gudomens långmodiga kärleks hemlighetsfulla farväl.Vn 617.2

Både fariséer och sadducéer har tystnat. Jesus samlar sina apostlar och bereder sig på att lämna templet, inte som den som blivit besegrad och tvingad att lämna sina motståndare, utan som den som har fullbordat sin uppgift. Han drog sig tillbaka som segerherre efter striden.Vn 617.3

De sanningens pärlor som Jesus skänkte oss denna händelserika dag, gömde många i sina sinnen. Hos dem väcktes nya tankar till liv, nya förhoppningar tändes och en ny historisk era började. Efter Jesu korsfästelse och uppståndelse kom dessa personer fram i främsta ledet och utförde sitt gudomliga uppdrag med en klokhet och en iver, som stod i förhållande till uppdragets storhet. De förkunnade ett budskap som talade till människors hjärtan. De gjorde upp räkningen med gammal vidskepelse, som länge hade förkrymt tusentals människors liv. Inför deras vittnesmål blev mänskliga teorier och filosofier till tomma fabler. Storslagna resultat växte fram ur Frälsarens ord till den undrande folkmassa, som stod där i skräckfylld vördnad i Jerusalems tempel.Vn 617.4

Men Israel hade som nation skilt sig från Gud. Olivträdets naturliga grenar hade brutits av. Jesus såg sig för sista gången omkring på templets inre och sade med sorgfylld rörelse: »Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde. Ty jag säger eder: Härefter skolen I icke få se mig, intill den tid då I sägen: ‘Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn’.” Hittills hade han kallat templet sin Faders hus, men nu, då Guds Son skulle gå ut genom dess portar, skulle Guds närvaro för alltid dra sig tillbaka från det tempel som byggts till hans ära. Härefter skulle dess ceremonier bli meningslösa, dess tjänst ett hån.Vn 618.1